Jeanne-Louise Farrenc var under sin levnad uppskattad och erkänd, men har olyckligtvis fallit i glömska. I sin ungdom studerade hon piano för flera lärare, däribland Anne-Élisabeth-Cécile Soria och Ignaz Moscheles, med rötter i rakt stigande led ner till Haydn, Mozart och Salieri.

Hon kompletterade med lektioner i harmonilära, kontrapunkt, fuga och instrumentering för Antoine Reicha, en berömd professor i komposition vid konservatoriet i Paris.

Hennes man, flöjtisten och musikförläggaren Aristide Farrenc, stödde henne helhjärtat och var medveten om sin unga hustrus exceptionella gåvor. Hemmet besöktes ofta av de största musikerna i hennes tid, som violinisten Joseph Joachim. Louise Farrenc komponerade två konsertuvertyrer för stor orkester 1834, och dessa två verk utgjorde kompositörens första försök att bredda sig och skriva i en annan genre än den pianomusik som hon huvudsakligen hittills komponerat.

Konsertuvertyr nr 1 op. 23 i e-moll består av en enda sats, Adagio – Allegro agitato, och är  inte knuten till något större verk. Adagiot börjar med stora unisona ackord, som introducerar verket högtidligt och storslaget med pukor. Detta fungerar som en hyllning till Haydns symfonier, där flera börjar på detta karaktäristiska sätt. Det kontrasterar mot lyriska pastorala teman i träblåset, där klarinetten i synnerhet har en ledande roll.

I Allegro agitato-delen börjar första temat med en virvlande girland av stråkar som påminner om Mendelssohn, följt av ett andra, mjukt klarinett-tema. Detta avsnitt är en indirekt hyllning till Mozarts och Beethovens symfonier. I genomföringen omarbetar hon och utvecklar uppfinningsrikt dessa två teman, innan en sammanfattning och en koda infaller, där orkesterenergin åter är koncentrerad.

Trots den tydliga inspirationen av främst wienklassicismen, vittnar ändå Farrencs verk om hennes egen unika stil. Det finns en tydlighet i berättandet, en lyrisk air, och inte minst en känsla för dramatisk urkraft.

Text: Andreas Konvicka

Ordet Kinēma är det antika, grekiska ordet för rörelse, och Salonens syfte med verket har varit att skapa filmisk musik, som när vi går på bio och är i ett rum med rörliga bilder.

Kínēma har bokstavligen filmiska rötter, då Salonen under pandemin fick tid att komponera musik till den interaktiva installationen Laila på Finlands Nationalopera. Därefter skapade han soundtracket till Aku Louhimies film Odotus (Väntan), i vilket han delvis återanvände material från Laila. Salonen inspirerades till ett kort stycke för klarinett och stråkar till minne av den finske regissören Jörn Donner, varpå han grupperade ytterligare fyra stycken kring denna elegi. Resultatet blev klarinettconcertinon Kínēma, där Lailas och Odotus material fick en ny form. Salonen valde att titulera de enskilda satserna som scener, ett slags musikaliska kortfilmer, som var och en driver en specifik tanke eller karaktär.

I den första satsen, Dawn (Gryning), tonmålas en vacker gryning som stegvis växer till en tät helhet, där klarinetten och stråkorkestern skickligt tyglar flera variationsrika teman och driver rörelsen framåt. Den andra satsen, Theme and Variations (Tema och Variationer), är den strukturellt mest intressanta av satserna, och inleds med basarnas och klarinettsolots pizzicaton. Förhållandet mellan solisten och stråkarna utforskas ytterligare från olika vinklar och rytmiska variationer.  Den tredje delen, Pérotins dream (Pérotins dröm), är en virtuos och burlesk hyllning till 1100-talets parisiska Notre Dame-orgelmästare, och hans snabba och rytmiska kyrkliga organumstil. Det hela gestaltas som Salonens egen dröm om Pérotin.

Den fjärde delen, J.D. in memoriam (Till minne av J.D.), är en jazzig, improviserande ballad tillägnad Jörn Donner. I verkets sista del, Return (Återvända), återvänder Salonen, som namnet antyder, till första satsen och använder teman därifrån. En desperat valsliknande klarinettmelodi slutar i ett högt register, och verket andas trots allt ljus och hopp när melodin klingar ut i en C-durklang.

Trots att Kínēma har sofistikerade och intellektuella komplexiteter, är det ett publikvänligt och underhållande stycke där solisten kan visa upp all sin lekfulla munterhet.

Text: Andreas Konvicka

Då Ryska baletten 1909 etablerades i Paris hade Maurice Ravel endast komponerat två orkesterverk: Rapsodie espagnole och Une Barque sur l’ocean. Trots detta tvekade inte balettens impressario Sergej Djagilev, som såg Ravels begåvning, att beställa ett verk av honom. Idén att utgå från den gamla grekiska sagan om Dafnis och Chloé kom från chefskoreografen Michel Fokine, som tyvärr hade svårt att samarbeta med Ravel. ”Fokine kan inte ett ord franska och jag kan bara svära på ryska”, skrev Ravel frustrerat om den ryske koreografen som egentligen hette Michail Michajlovitj Fokin.

Han hade svårt att avsluta verket, speciellt finalen som tog perfektionisten Ravel ett år att få färdig. När han till slut lyckades leverera musiken till slutnumret protesterade dansarna till en början över den svåra 5/4-takten. Instuderingen och arbetet med baletten var med andra ord allt annat än harmoniskt och premiären fick skjutas upp två gånger. Ravel kallade själv Daphnis et Chloé för ”en koreografisk symfoni” och det är faktiskt Ravels längsta orkesterverk, av många ansett som hans främsta verk för orkester. Två år efter balettens premiär arrangerade Ravel om musiken till två symfoniska sviter, varav framför allt den andra har blivit ett populärt och omtyckt konsertnummer.

Svit nr 2 ur Daphnis et Chloé bygger på balettens sista del och inleds med Daggryning. Detta är en av musikhistoriens mest magiska beskrivningar av en gradvis uppvaknande natur, där fåglar sjunger till solens värmande strålar och sakta väcker Dafnis och Chloe. I den efterföljande satsen Pantomim återberättar de historien om hur deras välgörare, guden Pan, uppvaktar nymfen Syrinx som förvandlar sig till ett vasstrå. I sin förtvivlan skär han av vassrören och tillverkar en flöjt som han blåser i. Chloe dansar till den vackra flöjtmelodin och hon och Dafnis bedyrar varandra sin kärlek. Det lyckliga slutet utmynnar i en backanalisk fest och nymfer och herdar ansluter i Allmän dans.

Text: Andreas Konvicka