arrow

Byström & Grieg

Perspektiven är många i Byströms Segelnde Stadt, inspirerat av konstnären Paul Klee, men även Griegs Pianokonsert liksom Schumanns Symfoni nr 3 bjuder på vackra klangvärldar.

Hör den prisbelönta isländska pianisten Víkingur Ólafsson berätta om Griegs Pianokonsert i a-moll.

Britta Byströms Segelnde Stadt delar namn med schweizaren Paul Klees målning och kan liksom tavlan betraktas på olika sätt, som en musikalisk mosaik. Robert Schumanns Symfoni nr 3, med drag av både Beethoven och Berlioz, bjuder ömsom på naturlyrik och hjältemod på en musikalisk färd genom det böljande Rhenlandet i verket som även kallas den Rhenska symfonin.

Hör Britta Byström beskriva sitt arbete som tonsättare (på engelska, ej textat)


Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Den spanske dirigenten Pablo Heras-Casado föddes 1977 i Granada. Hans musikresa inledde med att gå med i skolkören. Därefter följde pianolektioner och musikstudier vid konservatoriet i Granada som han fortsatte på Granadas universitet. Heras-Casado blev tidigt intresserad av äldre musik och har fördjupat sig bland annat i barockmusik från Andalusien. Genom åren har han lett San Franciscos orkester, LA Phil, LSO och Berlinerfilharmonikerna med flera. Idag är han hedersmedborgare i hemprovinsen Granada.

&

Vikingur Ólafsson har gjort sig känd som en av vår tids mest innovativa och kreativa musiker och han har av New York Times kallats ”Islands Glenn Gould”. Han har vunnit alla stora priser i sitt hemland, varav fyra Musician of the Year på Icelandic Music Awards och 2019 blev han av Gramophone Magazine utsedd till Artist of the Year. Samarbeten med tonsättare som Philip Glass och Daníel Bjarnason har lett till ett flertal uruppföranden och innan han knöts till Deutsche Grammophon spelade han in tre album på ett eget skivmärke, Dirrindí. Flera av hans inspelningar för Deutsche Grammophon har erhållit stor internationell uppmärksamhet och 2019 erhöll han den prestigefulla utmärkelsen Recording of the Year av BBC Music Magazine, för albumet Johann Sebastian Bach.

Säsongen 2021-22 var Ólafsson Artist in Residence hos Iceland Symphony Orchestra och han framförde under säsongen bland annat pianokonserter av Thomas Adès, John Adams och Daníel Bjarnason med orkestern. I februari 2022 uruppförde Ólafsson dessutom Bjarnasons tredje pianokonsert, tillsammans med Los Angeles Philharmonic och Esa-Pekka Salonen. Ólafsson har också gjort sig känd som en artist som arbetar för att sprida klassisk musik till en vidare publik. Han har varit värd för flera tv-serier om klassisk musik i isländsk television och han har gjort radioprogram för den isländska radiostationen Rás 1 och för BBC Radio 3.

Musiken

Ungefärliga tider

Verket hämtar sitt namn från målningen Segelnde Stadt (Seglande stad) av den schweiziske konstnären Paul Klee (1879–1940) som fällde de bevingade orden: ”Konst återger inte det synliga, utan konst synliggör.” Britta Byström skriver att målningen Segelnde Stadt är ett fint exempel på detta: ”olika geometriska figurer fogas samman till något som liknar en grupp fritt svävande pappersdrakar – som i sin tur liknar en stad sedd på avstånd, en seglande stad.” På liknande sett ger hennes eget musikstycke en kalejdoskopisk bild i sin uppbyggnad, där klanger flyter ihop och går isär för att bilda nya, oväntade mönster.

Paul Klee var själv också musiker sedan tidiga år. Han brukade spela violin som uppvärmning när han målade och beskrev många paralleller mellan konstformerna. Han jämförde färgerna som vi ser med klangfärgerna som vi hör, och menade att även olika färgkombinationer på målarduken kan vara harmoniska eller dissonanta. Han har kommit att inspirera ett flertal tonsättare med sina målningar, däribland Judith Weir, Peter Maxwell Davies och Toru Takemitsu. ”Det är lätt att få en förnimmelse av att hans målningar klingar,” skriver Byström, ”att de låter sig omformas till musik.”

I hennes verk försöker hon fånga det tyngdlösa svävandet som hon kände inför Paul Klees målning samt blandningen av del och helhet, enkelhet och komplexitet. Klee fascinerades av barns sätt att teckna på, hur de skapar enkelt, fritt och ofrånkomligt kreativt, eftersom de saknar tidigare modeller att utgå ifrån. Hans konst beskrivs ofta med etiketten naivism, då han ofta använder enkla linjer och former. I hans Katt och fågel (1928) är kattens öron och näsrygg målade med trianglar och nosen är formad som ett hjärta, vilket framhäver kattens begär efter fågeln. Klee var en transcendentalist som menade att den materiella verkligheten bara var en av många, och att även våra tankar och drömmar bör framhävas.

I musikstycket Segelnde Stadt återkommer det skira och lätta. Det ordnade blandas med en klockspelsliknande naivitet och enkla, myllrande och ”pointillistiska” motiv hakar samman för att skapa en sorts musikalisk mosaik. Stycket avslutas med allt tydligare konturer, där orkestern enar sig i samfälld rytm och vi får en klarare bild av en stad sedd på avstånd, en seglande, drömmande och mångskiftande stad som synliggör det oväntade och extraordinära.

Text: Mats Hansson

BRITTA BYSTRÖM

Född: 14 mars 1977 i Sundsvall.

Utbildning: Började som trumpetelev på Kommunala Musikskolan. Studerade från 1995 komposition vid Musikhögskolan i Stockholm för bland andra Pär Lindgren och Bent Sørensen, där hon tog examen 2001.

Kännetecken: Atmosfärisk, impressionistisk och gehörsbunden musik som ofta rör sig i ett ljust register, samt präglas av långa efterklanger och stor klangpalett. Starkt påverkad, enligt egen utsaga, av Debussy, Ravel och Bach.

Verk i urval: Fler verk lånar titlar från klassiker inom litteratur, film, konst och musik. Der Vogel der Nacht (2019) refererar till en partitur-anteckning av Mahler. Farewell Variations (2015) refererar till Farväl-symfonin av Haydn. Invisible Cities (2013) och Picnic at Hanging Rock (2010) är namn som hämtas från filmer som bygger på romaner med samma namn. De nyare verken Infinite Rooms, Segelnde Stadt och Diagonal musik hämtar i sin tur namn från installationer och målningar.

Om problem med efterklanger: Byströms verk är rika på långa efterklanger. Cymbalerna dämpas sällan utan vävs in i musiken som följer, detsamma gäller stråkarnas pizzicaton. Efterklangerna skapar en gränslös, flytande och atmosfärisk känsla i hennes upplösande och klangrika orkesterverk, men ställer tyvärr till det vid skivinspelningar. Det går inte att klippa var som helst eftersom det just skulle förstöra efterklangerna. Längre stycken måste därför sitta i en tagning. Ja, ibland är det lätta och befriande både krävande och komplicerat …

Det var Nordens Paganini, den norska violinvirtuosen Ole Bull, som övertalade Edvard Griegs föräldrar att skicka sin femtonåriga son till det berömda konservatoriet i Leipzig. Institutionen hade grundats av Felix Mendelssohn just under Edvards födelseår, men då ynglingen skrevs in där var Mendelssohn död sedan länge, och hade efterträtts av en lärarkår som ofta beskyllts för mer av överdriven akademisk nit än verkligt konstnärskap. Grieg kom att avsky dem, revolterade så gott han kunde, och hävdade – knappast helt rättvist – att han lämnat konservatoriet lika dum som han hade anlänt.

Pianokonserten i a-moll från 1868 kom till i en lycklig tid för den då 25-årige Grieg. Året innan hade han gift sig med sopranen Nina Hagerup, och nu hade dottern Alexandra sett dagens ljus. Det var dags för en längre semester, med mycket tid för komponerande. Resan gick till Danmark, hustru och dotter parkerades hos svärföräldrarna i Köpenhamn, och Edvard jobbade på hos vänner utanför huvudstaden.

Verkets internationella ryktbarhet lät inte vänta länge på sig. Den ungdomliga charmen, den vackra långsamma satsen, och finalen med hardangerfelans karaktär så lätt och lekande överförd till konsertflygeln väckte kritikernas och publikens entusiasm så att till och med den notoriskt självkritiske tonsättaren kände sig styrkt.

Grieg fick möta Franz Liszt i Rom vid två tillfällen. Liszt var en mycket välvillig supporter som tidigare säkrat ett statligt stipendium för honom genom ett rekommendationsbrev. 1870 tog Grieg mod till sig och introducerade den nya pianokonserten för sin store mentor. Liszt spelade genast igenom den, briljant (men lite väl snabbt i första satsen, tyckte Edvard), och uttryckte sin stora förtjusning. Nära slutet upptäckte Liszt en detalj som väckte hans speciella gillande. Han utropade med all kraft, utan att avbryta spelet: ”G, g, inte giss! Fantastiskt! Den äkta svenska varan!”

Vad kan Norges store musikaliske son ha tänkt om det?

Text: Gunnar Lanzky-Otto

1839 skriver Clara Wieck om sin blivande make, Robert Schumann, i sin dagbok: ”Det bästa vore om han komponerade för orkester; hans fantasi och skaparkraft kan inte få tillräckligt utlopp på pianot.” Två år senare gjorde Robert slag i saken och i ursinnigt tempo skissades under fyra januaridagar 1841 den första symfonin. Totalt fyra symfonier skulle springa ur den tyske tonsättarens penna, där Symfoni nr 3 Ess-dur egentligen är den fjärde han komponerade.

I likhet med den första komponerades denna symfoni under en kort tidsrymd i ett skede av febril inspiration. 1850 hade den 40-årige Schumann bosatt sig i Düsseldorf tillsammans med Clara och barnen eftersom han hade fått en tjänst som dirigent för stadens orkester. Publiken i staden tog emot honom med öppna armar och hans första konsert tidigt på hösten samma år blev en stor framgång. Stärkt av det goda mottagandet skrev han snabbt både sin cellokonsert och sin tredje symfoni under hösten och vintern. Uruppförandet av symfonin i början av 1851 blev även det en succé.

Schumanns tredje symfoni är ovanligt nog i fem satser. Speciellt berömd har den fjärde satsen med beteckningen Feierlich, högtidligt, blivit. Den här satsen bär i sin stämföring på inspiration från Bach. Schumann skapar en intagande och förtrollande atmosfär, bland annat genom användandet av tromboner, ett instrument som fortfarande i mitten av 1800-talet var relativt ovanligt i symfoniska sammanhang.

Verket har fått titeln ”Den rhenska symfonin”, men som så ofta är fallet i musikhistorien härstammar inte tillnamnet från tonsättaren själv. Däremot satte han inför uruppförandet namn på två av satserna: den andra satsen kallades faktiskt ”Morgon på Rhen” och den fjärde ”Med karaktär av en festlig ceremoni”. Senare tog han emellertid bort titlarna och de fanns inte med i det publicerade partituret.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus

Före konserten 26 okt – Interplay kl 17:30

Konsertintroduktion 27 okt kl 18:00.