”Det är helt enkelt förbluffande att på våra luftstreck finna en ungdom som visar sig vara en så osedvanligt kunnig och vad uppfinning beträffar fantasifullt rik musikernatur … Han är en musiker med avgjort linjära tendenser. Den polyfona stilen är utan tvivel en naturlig uttrycksform för honom, och man frapperas över hans här redan ernådda tekniska kunnande.” Så skrev tonsättaren Gösta Nystroem i sin recension i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning efter uruppförandet av Ingvar Lidholms Toccata e Canto i konserthuset i Göteborg den 19 april 1945.

Lidholm var vid premiären 24 år gammal och Toccata e Canto blev hans genombrott som tonsättare. Verket hade tillkommit under sommaren föregående år, vid Siljan i Dalarna. Där hade hans lärare Hilding Rosenberg hyrt en sommarstuga och Lidholm har berättat att även om Rosenberg inte rättade honom i hans arbete ”så följde han tillkomsten av verket”. Fröet till musiken hade fötts redan under Lidholms gymnasietid, då han hade planer på att komponera musik till Euripides Alkestis, och melodin i Canto har sitt ursprung i skisser från den tiden.

Toccata e canto kan sägas vara ett verk med två poler. I toccatan, med sin kontrapunktik (Lidholm benämnde satsen ”fri polyfon fantasi”), hörs inflytandet från Hilding Rosenberg och även från Hindemith. I cantodelen är tonspråket varmare och mer romantiskt med inslag av nordisk folkton, även om det även här hörs modernistiska drag.

Text: Axel Lindhe

Med sina många tonsättningar, som medarbetare på Sveriges Radio och som professor vid Kungliga Musikhögskolan, var Ingvar Lidholm en centralgestalt i svenskt musikliv under många år. Han hade också en internationell utblick och odlade kontakter med kontinentens tonsättare. Som förste svensk besökte hanferiekurserna i ny musik i Darmstadt 1949 och på våren 1954 fick han ett British Council-stipendium för att studera för tonsättaren Mátyás Seiber i London.

Utlandsvistelserna och de internationella kontakterna måste ha påverkat honom, även om det är svårt att peka på någon specifik inspirationskälla för Ritornell från 1955. Kanske handlade det främst om hans längtan efter att skriva för större ensemble. Hittills hade han i huvudsak komponerat i kammarmusikaliska former och behovet att skriva för orkester uttryckte han i en text om verket, ”Tankar kring Ritornell för orkester”.

I samma uppsats skrev han även om sökandet efter en ny och friare musikalisk form. En form som inte var ”… så traditionellt symfonisk – en ny orkestral stil, som i högre grad vädjade till åhörarens rent musikaliska fantasi.{…} Jag inbillar mig att musik som arbetar med klangidéer, klangyta och fria, levande rytmer kan förmedla dessa visionärt musikaliska tankar med större kraft och precision.”

Med Ritornell bröt Lidholm ny mark som tonsättare. Det är dramatisk och klangrik orkestermusik, komponerad i tolvtonsteknik, och under de följande åren skulle han komponera ett flertal verk för större ensembler. Verket uruppfördes i Stockholm 1956 med Sixten Ehrling som dirigent och musiken vann snart genklang även utanför Sveriges gränser vilket innebär internationellt genombrott för Lidholm som tonsättare.

Text: Axel Lindhe

Ingvar Lidholms tonsättarkarriär sträckte sig över sextio år och flera gånger kom hans stil att byta inriktning. Medan han i sina ungdomsverk komponerade i en mer senromantisk stil, kom hans konstnärskap från och med 1950-talet att präglas av en mer experimentell och modernistisk inriktning, där han använde sig av tolvtonsteknik.

Med verken Nausikaa ensam och Poesis från 1963 kom Lidholm återigen att slå in på en ny väg, i en fortsatt modernistisk anda, men nu utan inslag av tolvton. Poesis ansågs som ett modernt verk för sin tid. Melodier och traditionell harmonik lyser med sin frånvaro. Istället ligger fokus på själva ljudalstrandet och på klangskapande i form av tonkluster. I centrum av stycket står ett långt soloavsnitt för pianosolisten, som använder sitt instrument på innovativa sätt. Även slagverket och en solokontrabas har framträdande roller.

Poesis betyder ”skaldestycke” och titeln kan sägas anknyta till den grekiska antiken som Lidholm skattade så högt. Själv betonade Lidholm de poetiska och dramatiska elementen i verket. Beträffande samspelet mellan solisterna och orkestern sade han att hans avsikt ”…var att formulera en slags instrumental dramatik, där en ´tutti-orkester´ ställdes upp i ett dramatiskt motsatsförhållande till några utpräglade instrumentindivider”.

Poesis skrevs på uppdrag av Kungliga Filharmoniska Orkestern, till orkesterns 50-årsjubileum 1964. Dirigent vid uruppförandet var samme dirigent som vi får höra leda Sveriges Radios Symfoniorkester vid denna konsert, Herbert Blomstedt.

Text: Axel Lindhe

Många stildrag och uttryckssätt har avlöst varandra i Ingvar Lidholms skapande. De tidigare verken vilar på en nordiskt färgad, lyrisk romantik som kan föra tankarna till Lars-Erik Larsson, någon gång till Sibelius, oftare till Carl Nielsen. Under 1950-talet förvandlades tonspråket allt eftersom nya inspirationskällor tillkom, skiftande tekniska grepp prövades och likt den beundrade Igor Stravinsky har Lidholm förblivit något av en kameleont.

1963 tillkom två sinsemellan helt olika verk: Det högexpressiva Poesis för orkester och den känsligt utmejslade sångscenen Nausikaa ensam till Eyvind Johnsons målande havsdikt. Den sistnämnda är ett nyckelverk, vilket med sin ”färgorkester” knyter ihop Lidholms skapande ända från 50-talets början. Samtidigt framträder här nya drag som skulle visa sig prägla mycket i fortsättningen.

Fyra stora verk förde på 70-talet vidare från Nausikaa. Dels a cappella-stycket …a riveder le stelle efter Dante och Perserna för manskör och solister efter Aischylos, dels orkesterverken Greetings from an Old World och Kontakion. Trots en bitvis komplex struktur ger alla fyra verken prov på den uttryckets enkelhet som kommit att bli Lidholms signum och även den stora publiken har tagit verken till sitt hjärta. Bara Kontakion har framförts långt mer än hundra gånger i Sverige och utomlands.

Kontakion skrevs för Kungliga Filharmonikernas – dåvarande Stockholmsfilharmonikernas – gästspel i Sovjetunionen vintern 1979 och uruppfördes i Moskva under ledning av chefsdirigenten Gennady Rozhdestvensky. Den grekiska titeln syftar på en av den ortodoxa liturgins hymner, sjungen till de dödas minne. Verket har också uppfattats som en dödsmässa. Trots avsaknaden av röster anas ibland klangen av rysk kyrkokör.

Kontakion har påtagliga beröringspunkter med orkesterverket Greetings from an Old World, också skrivet på 70-talet. Bägge börjar med skärande dissonanser för att utvecklas mot harmoni och enkelhet. Under resans gång först antyds, senare friläggs alltmer en nyckelmelodi. I Greetings gäller det den gamle nederländaren Heinrich Isaacs renässansmelodi Innsbruck, ich muss dich lassen som harmoniserad blåsarkoral. I det aktuella fallet intoneras kontakionsången på avstånd av en ensam trumpet, vars ödsliga klang nog är det lyssnaren minns längst av denna musik.

Framträdande soloinslag förekommer ofta hos Lidholm. I en intervju säger han: ”I nästan allt jag gjort finns ett slags dramatisk färgning, vilken ofta tar sig uttryck i att individen ställs mot kollektivet. Någon solokonsert har jag aldrig skrivit, men det har alltid lockat mig att lyfta fram enskilda röster ur massan, personligheter som hävdar sin särprägel. I själva verket är ju kollektivet i sig en grupp individer som samverkar. Det jag gör är att renodla vissa av dem.”

Sven Kruckenberg