Den svenske tonsättaren Franz Berwald har egentligen inte blivit riktigt känd och uppskattad som tonsättare både i hemlandet och utomlands förrän på 1900-talet, många år efter sin död. Fastän han skrev en mängd olika slags musik, från stora operor som Estrella di Soria och Drottningen av Golconda, operetter som bland andra Jag går i kloster och Modehandlerskan, kammarmusik, ett tjugotal sånger till pianoackompanjemang och större orkesterskapelser som fyra symfonier och flera kortare verk för stor orkester. Som hans Minnen från norska fjällen från 1841, också kallad ett tonmåleri för orkester, som syftar på ett besök i Norge redan 1827 med gode vännen Jan van Boom. Han skrev dessutom fyra andra kortare orkesterverk 1841–42 där Älvalek och Bajadärfesten kallades tonmålningar, medan Allvarliga och muntra infall fick undertiteln fantasistycke och Wettlauf etyd.

Bajadärfesten, Älvalek och Minnen från norska fjällen framfördes första gången i Wien där Berwald bodde i ett par omgångar från 1841–1847. Wettlauf fick han aldrig höra under sitt liv. Ett mycket tidigare verk, Slaget vid Leipzig från 1828, var däremot riktigt populärt i Stockholm, särskilt när han själv inte var där.

Minnen från norska fjällen är en riktigt nordisk skapelse för att vara tonsatt av Berwald. Den spelades i mars första gången 1842 i Kejserliga Redoutensaal i Wien till förmån för S:t Elisabeths sjukhus. Två upprepade melodier andas nordiskt vemod, den första unisont i stråkarna redan i inledningstakterna, den andra strax därefter i mjukt punkterad tretakt. Enligt en intervju inför Wienkonserten skulle Berwald ha tecknat ner den andra melodin sedan han hört en postiljon sjunga den 1827 i de norska fjällen. I Minnen från norska fjällen får den en framskjuten plats genom att den också i förlängda notvärden ger några ögonblick av vila mitt i Allegrot. Slutligen förs den även fram, lätt varierad, av en basun, som därmed litet överraskande för stycket till dess slut.

Berwald kunde egentligen aldrig ägna sig enbart åt att tonsätta. Under en lång tid i Berlin, var han en skicklig ortoped och senare hemma i Sverige var han först disponent vid Sandö glasbruk vid Ångermanälven och därefter, 1858, var han en kortare period disponent vid Sandviks glasbruk i Bromma. 1864 blev han äntligen invald i Kungliga Musikaliska Akademien, och 1867 blev han blev han Akademiens konservatoriums förste kompositionsprofessor. Han avled dock redan i april 1868 i lunginflammation.

Text: Gunilla Petersén

Kort om tonsättaren: 

Franz Berwald
Född: 23 juli 1796 i Stockholm.
Död:  3 april 1868 i Stockholm.
Utbildning: Berwald undervisades av sin far och sedermera av operasångaren, skådespelaren och tonsättaren Edouard de Puy. Han blev försteviolinist i Hovkapellet vid sexton års ålder.
Verk i urval: Operorna Estrella di Soria och Drottningen av Golconda, operetter som bland​ ​andra Jag går i kloster och Modehandlerskan, kammarmusik, fyra symfonier och flera​ ​kortare verk för stor orkester.

Om Berwaldhallen: 1976 uppkallades Sveriges Radios nya konserthus efter Franz Berwald. Vid invigningen den 30 november 1979 fick hallen namnet Berwaldhallen och på invigningskonsertens program stod bland annat Berwalds Sinfonie singuliere framförd av Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Herbert Blomstedt.

Ur Manfred av Robert Schumann
(Ouvertyren samt satserna 2, 4, 5, 6, 7, 10, 11, 12 och 15). 

”Vet ni vilken min konstnärliga bön är varje morgon och kväll? Tysk opera! Där ligger utmaningen!”

Så skrev Robert Schumann 1 september 1842. Och det är i ljuset av denna strävan man bör betrakta Schumanns försök inom de storskaliga vokalformerna. Men det var inte bara han som ägnade sitt tonsättarliv åt att försöka få fason på någonting som bara en person så småningom skulle lyckas med: Richard Wagner.

Schumanns år i Leipzig under tidigt 1840-tal var både hans lyckligaste och mest produktiva. Där tillkom en tredjedel av hans verk. Ändå kände han sig osäker när han åren 1843 till 1851, i spannet mellan oratorierna Das Paradies und die Peri och Der Rose Pilgerfahrt, gav sig i kast med de delvis genreöverskridande musikaliska former som närmade sig musikdramatiken och operan, och som lika mycket var frukten av hans romantiska snille som av hans antitraditionalism.

Här befinner sig även musiken till den legendomspunne, brittiske poeten Lord Byrons (1788–1824) episka dikt Manfred (1817), som komponerades samma år som Scener ur Goethes Faust 1848, och vars uvertyr i likhet med den till operan Genoveva, till stor del skulle leva sitt eget liv. Musiken till Manfred framförs inte lika ofta som Schumanns andra stora vokalverk – eller Tjajkovskijs Manfred-symfoni, som är den mest kända musikaliska anknytningen till Byrons verk.

Manfred, som har underrubriken ”dramatisk dikt av Lord Byron för talare, soli, kör och orkester, är delvis en melodram, präglad av det tidiga 1800-talets intresse för övernaturliga väsen och gotisk skräck och med influenser bland annat från Goethes Faust. Byron hade också vid tidpunkten för tillkomsten av sitt verk nyligen träffat den tyske diktaren. Titelrollen Manfred innehas av en recitatör. Det är alltså inte frågan om ett musikdrama i konventionell bemärkelse med avseende på händelseförlopp eller sceniska effekter, även om Franz Liszt försökte sig på en inscenering av Manfred i Weimar 1852. Istället är det musikens förhållande till den förmedlade texten som står i fokus för detta ”läsdrama”, även om just detta framförande av Schumanns verk är ett utdrag där de vokala inslagen utelämnats.

Handlingen i korthet: Manfred sitter någonstans uppe i Alperna och begrundar sitt förflutna. Han har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, ett ospecificerat sådant, men det är inte möjligt att sona. Han frammanar universums andar för att försöka komma till ro, men de förmår inte ge honom det enda han ber om: glömska.

För en vän berättade Byron att det i första hand var det natursköna Berner Oberland i Schweiz som inspirerat honom till dikten.

Text: Henry Larsson

ROBERT SCHUMANN
Född: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.
Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.
Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.
Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

En Alpsymfoni är ett av de sista utskotten på senromantikens symfoniska utveckling och en praktfull avslutning på Richard Strauss produktion av tondikter. Medan Strauss sånger fördelar sig tämligen jämnt över hans liv hör operorna väsentligen till hans mogna år och de symfoniska dikterna främst till ungdomstiden.

Vid alpsymfonins fullbordan hade Strauss fyllt femtio. Decenniet dessförinnan hade främst ägnats åt opera och det var då mästerverk som Elektra, Rosenkavaljeren och Salome kom till. När han nu en sista gång återkom till den genre som gjort honom internationellt berömd redan i 20-årsåldern blev resultatet storartat på alla sätt.

Strauss föreskriver en väldig instrumentarsenal som redan ur praktisk synpunkt verkar överdriven; knappast någon orkester förfogar över så många musiker. I början av 1900-talet gav däremot ofta operakapellen symfoniska konserter och dessa var – och är än i dag – på många håll betydligt större än rena konsertorkestrar. Till denna ansenliga skara kommer ytterligare 16 brassmusiker i en separat orkester.

Om äldre tonmålare som Vivaldi, Haydn eller Beethoven hade skildrat de centraleuropeiska bergsmassiven hade de sannolikt använt mer begränsade medel. Det säger dock mer om olika tiders praxis än om skillnader i intention. I början av 1900-talet var jätteorkestrar inte ovanliga. Jämför med Mahlers åttonde symfoni, Schönbergs Gurre-Lieder och Stravinskys Våroffer, alla tillkomna under decenniet före första världskriget.

Att Strauss för en skildring av något så storslaget som Alperna tog sin tids yttersta klangresurser i anspråk är alltså inte konstigt. Mer exakt ville han förmedla ”intryck från en dags vandring”, vilken inte bara bjuder på hisnande vyer utan även blommande ängar, betande får, porlande bäckar och susande vattenfall. Under merparten av verket utnyttjas därför bara en mindre del av orkestern och precis som i Mahlers åttonde symfoni finns flera skira och genomskinliga partier.

Men lyssnaren bör inte stirra sig blind på rubrikerna, för det fina är att upplevelsen kan bli precis lika stark även om vi struntar i programmet och hör En Alpsymfoni som den rena musik den också är.

Text: Sven Kruckenberg