Ludwig van Beethovens Violinkonsert D-dur tillkom under hans rika skaparperiod mellan 1803 och 1808 då en rad stora verk såg dagens ljus, bland fyra symfonier från Eroican till den sjätte. Hittills hade Beethoven bara skrivit solokonserter för sitt eget instrument, pianot, men han hade skrivit två romanser för violin och orkester liksom en så kallad trippelkonsert för violin, cello, piano och orkester. Dessutom finns en ofullbordad violinkonsert från början av 1790-talet. Han var alltså inte helt obekant med fiolen som soloinstrument.

Inspiration till violinkonserten fick han av violinisten och dirigenten Franz Clement som var känd för sin virtuositet. Det var också han som uruppförde verket dagen före dopparedan, 23 december 1806. Solokonserten rönte vid den tiden ingen större uppskattning och var i stort sett bortglömd ända tills violinisten Joseph Joachim framförde det i London nästan fyrtio år senare och placerade det på violinisters standardrepertoar.

Utifrån Beethovens brev till sin förläggare kan vi förstå vilken slags violinspel som tilltalade honom. Han hade hört den berömde Rodolphe Kreutzer spela och var mycket förtjust: ”Jag föredrar hans anspråkslösa sätt och brist på effektsökeri framför all den ytlighet som de flesta virtuoser visar.” Franz Clement var känd för ett ömt och kärleksfullt uttryck, en inte så kraftfull ton men alltid säker intonation. Det är också drag som återspeglas i Beethovens musik. Solostämman har ofta karaktären av en enda lång improvisation och stämningen är övervägande ljus och fridfull.

Första satsen inleds med ett långt orkesterparti med först lätta pukslag, ett återkommande motiv, följt av det sångbara huvudtemat i oboe, klarinett och fagott. Ett energiskt mellanparti leder över till det andra temat som kan ses som en utveckling av det första. Temat vidareutvecklas i ständiga växlingar mellan dur och moll tills solisten äntligen gör bländande entré och broderar ut huvudtemat i glansfull dialog med orkestern. Andra satsen är mild och drömmande. Det första temat presenteras i orkestern, utsmyckat av solistens girlanger. Via en solokadens går satsen utan paus över i finalen som präglas av lekfullt växelspel mellan solist och orkester. En stor solokadens kröner satsen som avslutas med huvudtemat som en sista gång får blomma ut innan kraftfulla orkesterackord sätter punkt för konserten.

Text: Claes M. Cnattingius

Beethovens fjärde symfoni brukar betraktas som ett intermezzo, en transportsträcka mellan den storslagna Eroican och legendariska Ödessymfonin. Men Beethovens Symfoni nr 4 i B-dur kan just därför vara en spännande upplevelse, eftersom han här visar att han förutom det bombastiska uttrycket även behärskade konsten ”less is more”. Här har Beethoven lagt demonerna på hyllan och ägnar sig åt att med säker hand utveckla en lyckligt fjäderlätt tonkonst. Det är en ljus och munter Beethoven som bjuder oss på en mästerlig symfoni, dessutom den kortaste av alla hans nio symfonier.

Den fjärde symfonin skrevs 1806 på beställning av greve Franz von Oppersdorff som hade blivit mycket förtjust i Beethovens andra symfoni och erbjöd en stor summa pengar för att tillägnas en nyskriven sådan. Vid samma tid komponerade Beethoven även sina mest berömda pianosonater och de tre stråkkvartetterna och arbetade dessutom på operan Leonora som senare döptes om till Fidelio. Uruppförandet skedde i mars 1807 vid en privat konsert hos en annan av Beethovens mecenater, prins Joseph Franz von Lobkowitz. Oppersdorff förargades dock av att symfonin inte presenterades som hans beställningsverk och sade upp all vidare bekantskap med Beethoven.

Symfoni nr 4 börjar med en långsam inledning till en annars snabb första sats, i sig inget ovanligt; Haydn gjorde samma sak. Men det är karakteristiskt för denna lekfulla och busiga symfoni. Beethoven leker med tonart och rytm så att lyssnaren ibland kan känna sig helt vilse, men så landar han ändå där det antytts från början och ordningen är tillfälligt återställd. När pukorna slutar mullra och cellisterna spelar mörkt och dovt tycks tiden stå stilla. Lugnet varar dock inte länge: I den andra satsens flödande melodi bryter en rytm in som påminner om ett hjärtslag. Tredje satsens scherzo är lätt som en menuett men här är det snarare en bullrig och glad folkdans som doftar öl, svett och hö. Det hela utmynnar i en lekfull final där Beethoven passar på att skicka ännu en hälsning till Haydn när han likt sin anfader citerar sig själv i halva tempot. Schumann kallade det här för Beethovens ”grekiska symfoni”. Kanske menade han att gudarna var på sitt bästa humör då de inspirerade honom denna gång.

Text: Mikaela Kindblom