Beethoven & Britten
Pacifisten Benjamin Britten skrev Sinfonia da requiem som ett uttryck för sitt motstånd mot 1900-talets andra världskrig. Mitt i allt mörker förmedlar optimisten Britten ändå en känsla av hopp. När Brittens stora tonsättaridol, Ludwig van Beethoven, uruppförde sin Symfoni nr 7 var det vid en konsert som hedrade skadade och stupade soldater i Napoleonkrigen.
Karina Canellakis är en av de mest spännande unga dirigenterna i dag och eftertraktad runt om i världen, lovordad för både sina musikaliska tolkningar och tekniska färdigheter. När hon för tredje gången leder Sveriges Radios Symfoniorkester är det i två dramatiska verk som uruppfördes i krigstider.
Benjamin Britten var en stor beundrare av Beethoven sedan uppväxten. Brittens mor introducerade honom för klassisk musik och ville att han skulle bli det fjärde B:et efter de tre stora; Bach, Beethoven och Brahms. Britten sade själv att dessa tre haft stor betydelse för hans musikaliska utveckling. Sinfonia da Requiem är hans första stora orkesterverk, komponerat 1940 då han befann sig i USA. Britten, som var pacifist, lämnade England mellan 1939 och 1942 i motsättning mot krigsläget i Europa.
Tillsammans med flera andra tonsättare fick Britten i uppdrag av japanska regeringen att skriva musik till 2 600-årsfirandet av kejsardömet Japan. Verkets melankoliska tonspråk och koppling till den katolska dödsmässan gjorde att det avvisades av regeringen, men vid uruppförandet med New Yorks filharmoniker 1941 blev det en stor succé. Året efter spelades det i Stockholm för första gången. Britten hade tidigare skrivit musik till dokumentärfilmer och hans beskrivande tonspråk präglar Sinfonia da Requiem. Trots mörkret anar vi i slutet en strimma av ljus: Moll vänds till dur och mitt i hopplösheten sprids en känsla av att kommer att blir bra, trots allt. Verket tillägnades Brittens döda föräldrar samt alla som led krigets fasor.
Beethovens Symfoni nr 7 uruppfördes under hans egen ledning i Wien 1813 på en välgörenhetskonsert för soldater skadade i Hanau under Napoleonkrigen. Wien återhämtade sig fortfarande från belägringen av staden några år tidigare och den här energiska och positiva symfonin var precis vad publiken behövde. Succén var omedelbar och andra satsen fick tas om som extranummer.
Beethoven ansåg själv att symfonin var ett av hans bästa verk. Han var vid den här tiden nästan helt döv och lär ha gjort ett tveksamt jobb som dirigent. Trots Beethovens tilltagande dövhet är musiken fylld av optimism och spontanitet. Beethoven var mer vågad i sin orkestermusik än exempelvis Mozart och Haydn och experimenterade med plötsliga kontraster i musiken. Det är ett rytmiskt verk som Rickard Wagner kallade ”dansens apoteos”, dansens förgudning. Symfonins djärva och humoristiska vändningar har lett till kommentarer som att Beethoven inte kan ha varit vid sina sinnens fulla bruk, eller att han måste varit onykter, när han skrev den. Oavsett vad som är sant så är det svårt att inte själv ryckas med i denna livsbejakande och lekfulla musik.
Text: Nina Sandell
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Den newyorkfödda dirigenten Karina Canellakis har de senaste åren etablerat sig som en av de främsta dirigenterna i världen i den yngre generationen. Nyligen utsågs hon till chefsdirigent för Nederländska radions filharmoniska orkester.
Gedigen kunskap parad med stor begåvning, och att vara redo när tillfället kommer har varit nycklar till framgång för Karina Canellakis. Efter dirigentutbildningen vid Juilliard School of Music fick hon tjänst som assisterande dirigent åt Jaap van Zweden i Dallas. När hon sedan i oktober 2014 på mycket kort varsel kallades in för att dirigera Sjostakovitjs åttonde symfoni gjorde hon det så sensationellt bra att hon skapade tidningsrubriker även utanför musikvärlden. Senare gjorde hon en likartad hjälteinsats när hon ersatte Nikolaus Harnoncourt i en rad konserter med Chamber Orchestra of Europe, och etablerade sig även på den europeiska musikscenen. Helt följdriktigt var att hon i december förra året (för övrigt som första kvinna någonsin) ledde Kungl. filharmonikerna i Nobelkonserten.
Men det var inte som dirigent hon började, utan som violinist av rang. Hon har berättat att hon som orkestermusiker hela tiden kände ett behov av sätta sig in i helheten, inte bara sin egen stämma. Ibland tog hon med sig ett fickpartitur till repetitionerna. Hon drevs av en nyfikenhet, analytisk förmåga, och sin egen starka känsla för skönheten hos musiken: Vad är det egentligen som gör att jag älskar det här verket så mycket?
Musiken
Benjamin Britten skrev Sinfonia da Requiem 1940, då han var 26 år gammal och befann sig i USA. Britten, som var pacifist, lämnade England för USA mellan 1932 och 1942 på grund av krigsläget i Europa. Verket var ursprungligen en beställning från de japanska myndigheterna som ville ha musik till 2 600-årsfirandet av det japanska kejsardömet och det blev Brittens första stora orkesterverk. Sinfonia da Requiem tillägnade han både sina döda föräldrar samt de människor som led krigets fasor.
Japanerna ansåg dock inte verket passa deras jubileum. Dels var det för melankoliskt och dessutom baserat kring kristna rubriker hämtade från den katolska dödsmässan. Därför avvisade de verket som i stället uruppfördes 1941 av New York Philharmonic under ledning av John Barbirolli. Kort därefter spelades det också av Boston Symphony Orchestra under Sergej Kusevitskij.
Verkets tre satser spelas i följd, utan avbrott emellan. Första satsen, Lacrymosa, går fram som en långsam sorgmarsch med den inledande, ödesmättade pukan i spetsen. Spänningen stiger och leder över till andra satsen, Dies irae, som är mer rytmisk, aggressiv och bitvis militärisk. Satsen blir mer och mer kaotisk innan den klingar av i stillhet. Den avslutande satsen, Requiem aeternam, är mer reflekterande i sin karaktär. Mörkret som hittills genomsyrat verket försvinner, ljuset återvänder och en försiktig optimism tar vid. Det är stor musik i ett mindre format och Brittens tidigare erfarenheter av att skriva musik till dokumentärfilmer märks här i hans beskrivande, dramatiska och kraftfulla tonspråk.
Text: Nina Sandell
Beethovens sjunde symfoni i A-dur (1811) tillkom under en period av ekonomiska svårigheter och sjukdom, men den uppvisar ingenting av detta – varken kamp, mörker eller några dramatiska konflikter. Tvärtom är musiken ljus och luftig, och rytmen genomgående dansant. Tydligen gjorde sommarvistelsen vid den böhmiska kurorten Teplitz susen för Beethoven.
Första satsen börjar med en ovanligt lång och långsam inledning. Sedan kommer en tempoökning, och efter det en punkterad, dansliknande rytm. Den präglar återstoden avförsta satsen, och utgör också kärnan för alla andra motiv i resten av symfonin.
Den andra satsen kan ses som en pavane, eller liknande ”promenaddans” med ursprung från renässansen. Stämningen är något mera dämpad än i den första satsen, och en elegisk melodi framförs av viola- och cellostämmorna. Detta har bidragit till att stycket tolkats som en begravningsmarsch, eller till och med som ett tecken på världströtthet hos Beethoven. Att han själv ofta framförde musik med tempobeteckningen allegretto (ungefär ”lite snabbt”) mera som ett långsamt adagio, har säkert gjort sitt till. Satsen är troligen en av de mest kända kompositionerna från hans penna, och var populär redan under hans levnad.
Den snabba, scherzo-artade tredje satsen är intensivt rytmisk, och har en virvlande energi med förslag och drillar. Mellanspelen klingar folksångsliknande, tills slutligen den extatiska, pampiga finalen tar symfonin i hamn. I Beethovens verk från denna period finns ofta referenser till, eller direkta citat av fransk revolutionär musik. Den var känd då, men mestadels bortglömd idag. I slutet av symfonins final hörs en anspelning på divertissementet Le Triomphe de la république (1793) av den inflytelserika parisiske kompositören François-Joseph Gossec (1734–1829). Dennes militärdoftande uvertyr, med sin skarpa attack, trumpetfanfarer och bultande trummor, men också körerna Dieu du peuple och Malheur au despotisme för tankarna till just denna typ av franska revolutionära musik, som Beethoven medvetet infolierade i sina verk.
Text: Andreas Konvicka
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 5 min
Fler konserter
STRAVINSKYS ELDFÅGELN
Stravinskys musik från baletten Eldfågeln med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av dirigent Anja Bihlmaier.
Dark Paradise – porträtt av Lana Del Rey
Ett nyskapande porträtt av Lana Del Reys egensinnigt sorgsna musik med Jennie Abrahamson, Moto Boy och Radiokören under ledning av Hans Ek.
LUCIA MED NACKA MUSIKKLASSER 2024
Berwaldhallen lyses upp av ett traditionsenligt Luciatåg och konsert med Nacka Musikklasser tillsammans med vokalgruppen Riltons Vänner!