Medan Napoleons armé gick till attack mot Wien på våren 1809 satt Beethoven och försökte komponera sin femte pianokonsert i sitt hem i staden. Larmet och bullret från striderna var dock enormt och Beethoven, som bodde alldeles vid stadsmuren, fick flera gånger söka skydd i sin brors källare. ”Vi har genomgått en hel del elände” skrev han till sin förläggare, ”allt som hänt här har nedsatt mig till kropp och själ”.

Beethoven hade först tillägnat general Napoleon sin tredje symfoni men ändrat sig i vredesmod när han hörde att Napoleon utropat sig till kejsare. Beethoven avskydde Napoleon för att han hade invaderat Wien, en reaktion typisk för den allmänna nationalromantiska stämning som började gro i Tyskland och Österrike. Varför den femte pianokonserten kallas Kejsarkonserten är det nog ingen som vet; det var åtminstone ingen hyllning till Napoleon, och det var inte Beethoven själv som satte namnet.

Militärkonserter var en vanlig genre vid den här tiden, som innehöll både kanonader, trumpetsignaler och marschrytmer. En kvarleva av detta, kan man säga, finns främst i pianokonsertens första sats. Andra satsens lugna inledningsmelodi lär däremot härstamma från österrikiska pilgrimssånger. Det här är ändå en av Beethovens ljusaste solokonserter och det är överlag svårt att höra spår av den svåra tid då den skrevs. Nu började också Beethovens hörsel att försämras, vilket betydde att han själv inte kunde framföra verket.

Vid uruppförandet i Leipzig 1811 blev publiken så förtjust att de ”icke kunde låta sig nöja med de vanliga yttringarna av erkännande och belåtenhet”. Men efter ytterligare ett framförande blev den nästan inte spelad alls, förrän i mitten av 1800-talet då det både fanns tryckta noter och många duktiga pianovirtuoser som klarade av Beethovens verk.

Trots att Beethoven hade ytterligare 18 år kvar i livet blev detta hans sista pianokonsert. Kanske berodde det på att han inte själv kunde framträda som pianist, eller att han inte ansåg sig ha mer att åstadkomma i den här konsertformen. Det hade han, däremot, i andra.

Text: Bengt Arwén

Sommaren 2013 tillbringade Brett Dean i Österrike som residenstonsättare vid Grafeneggfestivalen. En ledig eftermiddag, då han tillsammans med sin fru var på väg till den närbelägna staden Krems vid floden Donau, hittade de av en slump Beethovenhaus i den lilla byn Gneixendorf. Där fick de upp ögonen för en fascinerande och odokumenterad del av Ludwig van Beethovens liv.

Beethoven och hans självmordsbenägne brorson Karl anlände till Ludwigs bror Johanns egendom i Gneixendorf i september 1826. Efter bara några dagar råkade Ludwig i ett så häftigt gräl med Johann att han lämnade huset, för att i stället hyra in sig hos en affärsman i grannskapet, Ignaz Wissgrill, där han blev kvar i mer än två månader. Under den här tiden komponerade han sin sista stråkkvartett, opus 135, och slutförde också sin nionde symfoni. När han en kall decemberdag återvände till Wien i öppen kärra drog han på sig en lunginflammation som han aldrig riktigt kom att hämta sig från.

Denna dramatiska del av Beethovens liv har Brett Dean använt som utgångspunkt för pianokonserten Gneixendorf Music – A Winter’s Journey. Verket är femte och sista delen av pianisten Jonathan Biss projekt ”Beethoven 5”, i vilket Biss har bett fem tonsättare att skriva varsitt pendangstycke, som en kommentar till varsin pianokonsert av Beethoven. I Gneixendorf Music – A Winter’s Journey relaterar Brett Dean till Beethovens femte pianokonsert, Kejsarkonserten, men han har också hämtat inspiration från Beethovens olycksbringande tid i Gneixendorf.

Samtliga satser i det 22 minuter långa verket anknyter direkt till upplevelser i Beethovens sena liv. Solisten inleder verkets första sats sittandes mitt i orkestern vid ett piano försett med sordin. Pianots dämpade, otydliga ljud kan ses som en metafor för Beethovens tilltagande dövhet och solisten får kämpa för att tränga igenom orkesterns täta klanger. Först i ett tutti får solisten möjlighet att flytta fram till den mer centralt placerade flygeln. Då och då under verket återvänder solisten till det dämpade pianot mitt i orkestern och varje gång blir kontrasten till den kraftfulla flygeln påtaglig.

Varje sats har givits ett beskrivande motto. Den stillsamma andra satsen har samma motto som kommentaren i fjärde satsen i Beethovens sista stråkkvartett: Svåra beslut. Måste det vara det? Den avslutande allegrosatsen har Dean givit mottot Plaudite, amici, comedia finita est, vilket betyder ”applåder, mina vänner, komedin är över” och används i slutet av italienska commedia dell’arte-föreställningar. De sägs också ha varit bland de sista orden Beethoven yttrade på sin dödsbädd i mars 1827.

Text: Anna Hedelius

27 år gammal kämpade Arnold Schönberg för sin tillvaro i Wien. Han försörjde sig hjälpligt med att bearbeta andra kompositörers musik, men det egna skrivandet gick trögt. När ett turnerande kabarésällskap dök upp och visade intresse för hans sånger, tog han chansen och följde med dem till Berlin. Dessutom var Schönberg förlovad med Mathilde Zemlinsky, syster till läraren och vännen Alexander Zemlinsky, och hon var höggravid. Om de flyttade skulle de både undvika skandal och säkra den lilla familjens framtid. Arbetet med kabarésällskapet blev dock inte vad Schönberg hade hoppats. Han fick dirigera, skriva populära melodier och – än en gång – orkestrera andras musik.

Den mest framstående tonsättaren i Berlin vid den här tiden var Richard Strauss. De träffades 1902 och Strauss ordnade stipendier och extrajobb åt Schönberg. Det var också Strauss som satte Maurice Maeterlincks pjäs Pelléas och Mélisande i händerna på Schönberg och rekommenderade honom att tonsätta den. Ingen av dem lär ha vetat att Debussy skrivit en opera på samma text, som just haft premiär i Paris. Pelléas och Mélisande blev Schönbergs första och orkesterverk. Det är senromantisk musik, influerad av Wagner och Strauss, skrivet under samma period som Verklärte Nacht och Gurre-Lieder och nästan 20 år innan han presenterade sin tolvtonsteknik.

Dramat börjar med att prins Golaud träffar en gråtande Mélisande i skogen och tar med henne till sitt slott för att gifta sig med henne. Vid slottet får Melisande träffa Golauds yngre bror Pelléas, och de två blir genast förälskade i varandra. Därefter följer en snabbare del där Mélisande tappar sin bröllopsring i en brunn, samtidigt som Golaud ramlar av sin häst under en ridtur långt bort. I nästa sen släpper Mélisande ut sitt hår genom ett tornfönster över den förälskade Pelléas. De förklarar varandra sin kärlek, men i nästa sen för den svartsjuke Golaud sin bror till slottets vattenfyllda källarvalv. Tredje delen börjar med vacker kärleksmusik när Pelléas och Mélisande omfamnar varandra, men kulminerar med att Golaud rusar fram och dödar sin bror. I slutscenen ligger Mélisande i sitt rum och har just fött en dotter. Golaud är fortfarande misstänksam, men Mélisande bedyrar att hennes kärlek till Pelléas har varit oskyldig – och dör.

Text: Katarina Lindblad