”Jag är redo när ni är det, kommissarie Pembry.” Med de ödesmättade orden rör sig Hannibal Lecter, spelad av Anthony Hopkins, målmedvetet ur bild. Kamerans blick avslöjar inte vad som händer sedan, men tittaren anar, och får längre fram i filmen också se skymtar av Lecters bestialiska handlingar. Då, när vi tillsammans med Pembrys poliskollegor får se vad som hände honom, är det till Howard Shores skickligt skrivna, stämningsladdade filmmusik.

Men när Lecter mördar först Pembrys kollega och sedan går mot Pembry själv är musiken lugn, kristallklar, självklar, genialisk. Tittarens perspektiv är då Lecters, och Anthony Hopkins Oscarsbelönade skådespelarinsats förmedlar lugnet, till och med tillfredsställelsen, som den briljante men störde doktor Lecter känner inför sin i våra ögon groteska gärning. Den genialiska och kristallklara musiken är arian från Bachs Goldbergvariationer.

Valet av musik är inte en slump. Om det bara behövdes stillsam pianomusik var Howard Shore själv mer än kapabel. Lecter är dock inte bara slentrianmässig seriemördare, utan högutbildad och kulturintresserad med fotografiskt minne och nästan obehaglig intelligens. Bach var för sin samtid en bländande organist och orgelexpert men har med tiden kommit att beundras för sina många och otroligt skickliga kompositioner. ”Jag har bokstavligen vuxit upp med det här verket och drömt om att få spela det,” berättar pianisten David Huang som inte är främmande för Berwaldhallens publik. ”Det är underbart att äntligen själv framföra verket och få sätta min egen prägel på det.”

Bach skrev de Klaverövningar för tvåmanualig cembalo, som vi i dag känner som Goldbergvariaitonerna, för snart trehundra år sedan. Under bara det senaste seklet har åtskilliga bearbetningar och tolkningar gjorts utav diverse producenter, musiker och kompositörer. Förutom bearbetningar för harpa, gitarrduo, stråktrio och orgel har Bachs musik även omarbetats för exempelvis jazztrio, synthesizer eller i en elektroakustisk version för stråkar och live-elektronik.

När verket, som här, spelas på piano är det också i en slags omarbetning; ursprungligen skrevs det för cembalo, eller klavicymbal som det kallades i Sverige under Bachs tid. Till skillnad från pianot kan cembalon ha två uppsättningar tangenter. Goldbergvariationerna är skrivna just för ett sådant instrument, vilket kan bli problematiskt för pianister vars händer måste trängas på en enda manual. Det är dock ingenting som oroar pianisten David Huang. ”Jag längtar efter att utforska och verkligen få upptäcka den här fantastiska musiken. Det enda sättet att göra det är att spela den.”

Text: David Saulesco