Wilhelm Stenhammars Två sentimentala romanser för violin och orkester är små pärlor av melodisk ingivelse som komponerades 1910 under hans sommarvistelse på Vestanå, en herrgård söder om Gränna. Vestanå, ”denna ljuvliga ort” enligt Stenhammar själv, var ursprungligen ett gammalt Braheslott från 1500-talet där familjen året innan hade börjat tillbringa somrarna. Vistelserna där var kreativa. Redan första året tillkom den fjärde stråkkvartetten, samtidigt som Stenhammar påbörjade sina omfattande kontrapunktstudier. 1910 komponerades den femte stråkkvartetten liksom de båda sentimentala romanserna som fick sitt uruppförande av Tor Aulin med Göteborgs orkesterförening den 19 april 1911.

Romanserna har flera föregångare och genren har även specifikt förknippats med nordiska tonsättare. Beethovens båda violinromanser, som Stenhammar själv hade dirigerat vid ett flertal tillfällen, anses stå som ursprungliga förebilder. Liknande verk av Max Bruch, Dvořák, Johan Svendsen, Peterson-Berger, Sibelius och andra följer samma idiom. I sin Stenhammar-biografi resonerar Bo Wallner kring ordet ”sentimental” och menar att man inte behöver lägga in dagens innebörd av något ”överdrivet och hjärtnupet” i ordet. Han hänvisar till Julius Rabe, som på sin tid förde fram tanken att det snarare kunde vara frågan om någon slags ursprungsbetydelse i ordet; att det är frågan om stycken avsedda att framföras ”con sentimento”, med känsla.

Den första romansen i A-dur, med tempobeteckningen Andantino, är i rondoform och instrumenterad för kammarorkester. Orkesterbesättningen består förutom stråkar av en flöjt, klarinett och fagott, respektive ett horn. Den andra romansen i f-moll, Allegro patetico, har en mer upprörd karaktär med soloviolinens punkterade melodi mot orkestersatsens synkoper. Den är i tredelad visform och orkestern har här utvidgats med en oboe samt ytterligare en klarinett, fagott respektive horn.

Text: Henry Larsson

Jag ville skriva ett stycke som skulle hylla Berwaldhallen, men jag visste inte på vilket sätt. När jag började skriva musiken hade jag inga utommusikaliska tankar, men under arbetet kände jag mer och mer att musiken påminde mig om ett bergigt landskap. Jag kom att tänka på en plats jag besökt som barn och som jag fortfarande minns väl: Seneca Rocks, i delstaten West Virginia i USA där jag och min familj bodde.

Jag mindes hur en brant klippa reste sig majestätiskt ur ett grönt berg, men kom inte exakt ihåg hur det såg ut. När jag hittade bilder från platsen tänkte jag nästan omedelbart på Berwaldhallens utsida, som också ser ut som en klippa täckt av grönska. Då bestämde jag mig för att döpa stycket till just Seneca Rocks. Musiken har dramatiska partier där dissonanta toner plötsligt tränger genom tonala ackord, vilket påminde mig om stenarna som bryter ut ur berget. Men verket har också lugnare delar som för tankarna till grönskan och stillsamheten på Seneca Rocks.

Fagott och altfiol är två instrument som båda har en speciell klang och som passar bra tillsammans. Jag har försökt utnyttja båda instrumentens breda omfång och tekniska möjligheter och samtidigt skapa en intressant klangbild med resten av orkestern. Det är en spännande utmaning, inte minst med tanken på att det – så vitt jag vet – inte har skrivits en dubbelkonsert för just dessa två instrument tidigare.

Text: Molly Kien

Franz Berwald ville skriva opera, en dröm som väckts och vuxit under hans elva år som violinist i Kungliga hovkapellet i Stockholm. Stadens musikliv i övrigt hade Berwald inte mycket till övers för; han tyckte att det mesta var amatörmässigt och smått. Dit räknade han även vurmen för folkmusik, som inspirerade tonsättare på 1800-talet. Berwald ville skriva ’riktig’ musik. Helst ville han etablera sig utomlands och när han reste till Berlin var det för att vinna erkännande som operakompositör. Nu blev det inte riktigt så; hans arroganta sätt vändes emot honom.

I stället för att skriva opera öppnade Berwald ett ortopediskt institut som blev mycket framgångsrikt. Efter drygt tio år sålde han institutet och flyttade vidare till Wien, den här gången för att söka lyckan med symfonisk musik i stället. Nu fick Berwald ett varmt mottagande och kunde återvända till Stockholm med blicken höjd och stärkt självförtroende. Hemma blev hans första fullbordade symfoni, Sinfonie sérieuse, ännu ett fiasko. Först i dryga femtioårsåldern började Berwald få ett erkännande som kompositör i Sverige och det dröjde ännu längre innan han till slut blev både ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och – inte minst – fullt erkänd som kompositör, framför allt för sina symfonier.

Franz Berwalds tredje symfoni, Sinfonie singulière, är daterad mars 1845 dvs. strax innan han flyttade utomlands igen för att ännu en gång söka lyckan på kontinenten. Ordet ’singulière’ har flera betydelser. Det kan betyda både ’den enda i sitt slag’ och ’enastående’ men också ’egendomlig’ eller ’besynnerlig’. Möjligen var Berwald helt medveten om den här tvetydigheten i rubriken för symfonin är både infallsrik och fantasifull, full av ovanliga harmonier och andra överraskningar.

Text: Katarina Lindblad