När Joseph Haydn år 1768 daterade partituret till sin nyskrivna symfoni i f-moll hade han redan hunnit etablera sig i sin fasta position som förste hovkapellmästare inom det ungerska furstehuset Esterházy, vilken han hade tillträtt ett halvtannat år tidigare. Det var en åtrådd post, med ett av Europas finaste kapell till förfogande.

Tjänsten täckte ett fullt ansvar för både kyrko- och underhållningsmusiken, teatern, kammarmusiken, musikerrekryteringen och musikinstrumenten, samt erfordrade att man ständigt förnyade musikutbudet inom hovet. Det var många skyldigheter, men Haydn hade samtidigt stor musikalisk frihet, möjlighet att ge utlopp för sin experimentlusta och tack vare musikernas skicklighet kunde han använda fler färger på paletten än förr, även de mest intensiva.

De här åren är det framför allt det dramatiska uttrycket som spirar fram ur Haydns fjäderpenna, med gemensamma drag med den samtida stilriktningen Sturm und Drang.

Symfonin i f-moll är ett av Haydns mörkaste och mest dramatiska verk, kontrastfullt och turbulent i sitt emotionella innehåll. Det inleds med ett mycket dystert och klagande inledande motiv som återkommer i symfonin i olika rytmiska former. Detta är första gången som Haydn komponerar en symfoni genomgående i moll, med undantag för ljusglimten i menuettsatsens trio i F-dur.

Symfonin komponerades i den då sedan länge vedertagna formen kyrkosonat, ”sonata da chiesa”, där verket inleds med en långsam sats och därefter växlar mellan snabba och långsamma satser. Det i efterhand tillagda tillnamnet La passione har tolkats in som att symfonin ursprungligen fungerat som passionsmusik inför påsken, men det är okänt vad exakt svärtan och det starka känslomässiga uttrycket grundade sig på.

F-mollsymfonin blev genast mycket omtyckt och beundrad, kopierades av många raska händer och spreds snabbt vidare ut i Europa. Joseph Haydns egenhändigt skrivna och daterade partitur kom till Stockholm i början av 1800-talet genom Paul Struck som var en av Haydns elever. Struck hade bjudits in från Wien för att delta som repetitör inför det svenska uruppförandet av Haydns Skapelsen och överlämnade partituret i gåva till Kungliga Musikaliska Akademiens sekreterare Pehr Frigel, som längre fram överlämnade det till akademien.

Text: Monika Glimskär

I år, 2017, fyller tonsättarprofessorn Sven-David Sandström 75 år, vilket firas med uppföranden av hans nya pianokonsert Five Pieces for Piano and Orchestra, med Peter Friis Johansson som solist. Verket är beställt av Göteborgs Symfoniker och sponsrat av Anders Walls Stiftelse som än en gång finansierar ett beställningsverk åt sina stipendiater. Pianisten Peter Friis Johansson tilldelades 2013 Anders Walls Giresta-stipendium och det unika med stiftelsen är, enligt Anders Wall, ”att vi fortsätter att hålla kontakten med och i möjligaste mån stötta våra stipendiater inom Wallumni, som stipendienätverket kallas.” Det betyder givetvis mycket för en musiker som satsar på internationell karriär att få ett solostycke skrivet för sig.

”Konserten är genialisk”, säger Peter Friis Johansson. ”Musiken är väldigt personlig, full av briljanta idéer, intressanta klangfärger och starka teman. Det är en pianokonsert i ordets rätta bemärkelse och verket har alla förutsättningar att bli en modern klassiker.”

Sven-David Sandström är Sveriges mest produktive tonsättare. Inte minst hans instrumentala musik är omfattande och har utvecklats genom åren. Hans verk för solister och orkester har kommit att få en originell utformning där satserna kallas för Pieces och kan skifta i antalet, till exempel: Six Concert Pieces for Guitar and Orchestra (2003) och Six Pieces for Piano Trio and Orchestra (2010). Verken skiljer sig från den traditionellt tredelade konsertformen, vilket kanske är på tiden då den har legat fast i mer än trehundra år.

”Jag har en önskan om att komma bort ifrån den traditionella konsertformen och satsindelningen”, säger Sandström. ”Jag har därför under senare år valt att dela in mina soloverk i flera kortare stycken, ’Pieces’, som kan skifta kraftigt i karaktär. Jag är mån om att underhålla och ständigt överraska lyssnaren, och vill samtidigt bjuda på upplevelser som förmedlar skönhet, värme och närhet. I Five Pieces for Piano and Orchestra låter jag både pianist och orkester briljera i intimt samspel.”

Partituret till Sandströms Five Pieces for Piano and Orchestra kom i händerna på Peter Friis Johansson 2014. Stycket är genomsyrande melodiskt med starka kontraster och lyriskt skimrande dialoger, ofta med en dragning till höjden. Enligt Sandström själv har han i stycket ”längtat efter något som finns högt upp, kanske en himlafärd.”

Text: Mats Hansson

SVEN-DAVID SANDSTRÖM

Född: 30 oktober 1942 i Motala.

Utbildning: Studerade komposition vid Musikhögskolan i Stockholm, som den då hette, för Ingvar Lidholm och gästlärare som den systematikskeptiske György Ligeti och den extremt komplicerade Brian Ferneyhough. Även Sandström själv var tidigare en mer uttalad modernist och mycket av hans musik präglas av hög komplexitetsgrad både i teknik och notation.

Verk i urval: Har skrivit för både kör, orkester, soloinstrument, mässor och operor. Några av hans mer kända verk är: De ur minnet fallna (1982), High Mass (1994), Staden (1997), Juloratorium (2005), Ordet (2006) och Föreställnngen (2016).

Om musik på gamla 50-lappen: Konstmusiken har inte alltid lätt att hitta ny publik, men mellan 1996 och 2016 var det bara för publiken att titta i plånboken för att hitta konstmusiken. På baksidan av den gamla Jenny Lind-sedeln finns en bit av ett så kallat grafiskt partitur med musik av Sven-David Sandström. Stycket bakom silverbasharpan heter Bilder för slagverk och orkester (1969). Grafiska partitur var sådant som John Cage och György Ligeti höll på med, där kompositören struntar i allt vad noter heter och istället använder sig av symboler för musikerna att följa, notblad med flera streck eller ett fotografi att spela efter. Grafiska partitur kan ofta bli rena konstverk, vilket framkommer på den gamla 50-kronorssedeln.

Alfred Schnittke anses idag vara en av de största ryska tonsättarna efter Sjostakovitj. Han beskrivs ofta som en postmodern tonsättare – han skrev gärna inom traditionella former och utvecklade en säregen pastischkonst med tydliga neoklassiska och neoromantiska drag. Hans musik utmärks inte sällan av att han flitigt citerar andra tonsättares verk. Han blandar ofta musik av mycket varierande slag i denna teknik, som han kallar för ”polystilism”.

Med en typisk humor, ofta parad med ett gripande djup, ger han en dramatisk helhet åt disparata citatremsor. Av dessa framställer han ett musikaliskt lapptäcke som han själv sedan komponerar ovanpå; lösa blad ur den musikaliska historien pressas, likt blommor i ett herbarium, av samtidens hela tyngd.

När Schnittke skrevs in vid Moskvakonservatoriet i början av 1950-talet, hade han redan tidigare studerat musik i Wien. Det var också där hans starka band till den wienklassiska musiken knöts och hans kärlek till Mozarts, Haydns och Schuberts musik grundlades. Hans makalösa förmåga att med en särpräglad självklarhet, kompromisslöshet och lekfullhet foga samman fragmentariska musikaliska beståndsdelar på oväntade sätt är mästerligt demonstrerat i hans Moz-Art à la Haydn från 1977.

Verket är baserat på de fragment som återstår av Mozarts försvunna pantomimmusik K 446, som skrevs till karnevalen år 1783. Från denna pantomim, i vilken Mozart själv spelade Harlekin, återstår idag endast förstaviolinstämman och några skisser. I Schnittkes musik blandas dessa med brutal dissonant humor, och här hörs även spillror av Mozarts Symfoni nr 40 i g-moll och av Haydns Symfoni nr 45 i fiss-moll, den så kallade Avskedssymfonin.

Schnittke har skrivit flera verk som han kallar för Moz-Art, alla för olika instrumentgrupper. Hans Moz-Art à la Haydn är skrivet för två violiner och kammarorkester. Verket inleds med att musikerna improviserar över teman ur Mozarts musik i totalt mörker, och utmynnar till slut i en blinkning till den haydnska lekfullheten; precis som i Avskedssymfonin lämnar musikerna podiet en i taget, för att till sist lämna dirigenten ensam, slåendes takten i tystnad.

Text: Edward Klingspor

Alfred Schnittke

Född: 24 november 1934 Engels, Sovjetunionen.

Död: 3 augusti 1998 Hamburg, Tyskland.

Studier: Privatstudier i Wien (där hans far arbetade 1946–1948), sedan vid Oktoberrevolutionens musikskola och Moskvakonservatoriet.

Verk i urval: Nio symfonier, fyra violinkonserter, fyra pianokonserter, två cellokonserter, sex concerti grossi, filmmusik, operan Livet med en idiot, baletten Peer Gynt, Konsert för kör, Requiem.

Om att inte ge upp: Schnittke fick sin första stroke 1985 och den skulle följas av ytterligare fyra. Han var  flera gånger mer eller mindre dödförklarad men lyckade repa sig. Sin nionde och sista symfoni skrev Schnittke, märkt av sina strokes, med vänster hand. Den amerikanske tonsättaren och dirigenten William C White skriver om verket: ”Det här är musik av någon som redan är död – som Schnittke redan varit, uttalat klinisk död vid flera tillfällen. Mycket av musiken låter som spökens utforskande vandringar i mötet med ett nytt världsligt universum”.

Större delen av Dmitrij Sjostakovitjs liv var en ständig balansgång mellan sina egna musikaliska ideal och kommunistpartiets. Hans första symfoni gjorde succé, men sedan han började komponera i en modern stil upprörde han Sovjets makthavare. Den första domen kom redan 1936, då hans musik offentligt fördömdes som ”grov, primitiv och vulgär”. Sjostakovitj backade, bad om ursäkt och kallade sin femte symfoni ”svar på en berättigad kritik”. Det gällde att hålla balansen.

När andra världskriget bröt ut blev många sovjetiska konstnärer kända i västvärlden, inte minst Sjostakovitj vars väldiga krigssymfonier – den sjunde och den åttonde – ofta framfördes i de västallierade länderna. Även på hemmaplan hyllades de patriotiska inslagen och Sjostakovitj tilldelades Stalinpriset. Men när kriget var över hårdnade det kulturella klimatet igen.

Många kompositörer har bävat inför att skriva sin nionde symfoni. Det är nästan oundvikligt att inte jämföra med Beethoven. Stalin förväntade sig en hyllningssymfoni, att trilogin av stora krigssymfonier skulle fulländas och förhärliga Sovjets seger i Det stora fosterländska kriget. Men resultatet blev något helt annat. Sjostakovitj skrev själv: ”Musikerna kommer att tycka om att spela det och kritikerna kommer att älska att hata det.”

Symfonin skrevs på kort tid under sommaren 1945. Efter förhandspremiären i september, då den framfördes på piano av Sjostakovitj och Svjatoslav Richter för en liten grupp närvarande, var många kritiska. I stället för en lång symfoni med patriotiska hyllningar fick de en virtuos och lättsam symfoni, slut redan efter 25 minuter. Eftersom många väntade på Sjostakovitjs nya symfoni gick det inte att ställa in uruppförandet, som ägde rum i Leningrad den 3 november. Reaktionen lät inte vänta på sig.

Även om musiken ansågs lättsam var detta mer än bara en ironisk klackspark efter symfonier nr 7 och 8. Den som känner till Sjostakovitjs kodade musikspråk förstår att den nionde symfonin är ett mycket sarkastiskt verk och som vänder sig mot Stalin, som Sjostakovitj tyckte hade blivit alltmer uppblåst efter kriget.

Mot denna bakgrund kan den nionde symfonin betraktas som en öppen protest mot det totalitära, en tragisk komedi. Föga förvånande försvann symfonin snabbt från det sovjetiska konsertlivet efter att den blev kraftigt nedskriven i sovjetisk press. Sedan avvaktade Sjostakovitj i sju år innan han gav sig i kast med nästa symfoni. Det gällde att behålla balansen.

Text: Bengt Arwén