Den brittiska tonsättaren Judith Binghams är ursprungligen körsångare och tidigare medlem av BBC Singers. Hennes körmusik kännetecknas, precis som hennes övriga verk, av stor variation. Ett annat utmärkande drag är känslan av att göra en resa. Vi återvänder aldrig till samma utgångspunkt utan hamnar på ett nytt ställe.

Föga förvånande var det således inte att hon under en vandring i de österrikiska alperna själv blev inspirerad till Water Lilies. Under ett uppfriskande bad i en alpsjö lyckades hon trassla in sig i sjöns näckrosor och kom att tänka på en målning av John Waterhouse, Hylas and the Nymphs (1898), som gestaltar legenden om Hylas som lockas ned i djupet av nymferna. Binghams upplevelse utmynnade i den dikt som ligger till grund för verket. Senare under vintern funderade hon på hur näckrosorna överlever den kalla miljön och fann att de övervintrar infrusna i isen, men kommer till liv återigen under sommaren. En fin symbol för att övervinna svårigheter.

Verket är en hyllning till alla överlevare och ingick i ett samarbete med flera tonsättare (bland annat Paul McCartney) under namnet A Garland for Linda. Initiativet togs av en nära vän som mirakulöst själv överlevt svår cancer och som under sjukdomstiden lyssnade mycket på Ralph Vaughan Williams musik. Tanken med projektet var att hylla musiken som läkande kraft.Verket är genomkomponerat i sin form och känslan av resa får Bingham fram med olika kompositionstekniker samt en jämn harmonisk progression. På en bred canvas av ljud målar hon med små soloinsatser som är tänkta att efterlikna ”punkterna” i en impressionistisk målning.

Musiken går från nymfernas sirenliknade lockelser, via isig vinter, för att slutligen hälsa sommaren och livet välkommen åter.

 Text: Andreas Konvicka

Judith Bingham

Född: 21 juni 1952 i Nottingham, Storbritannien

Utbildning: Royal Academy of Music (1970–73) med lärare som Malcolm MacDonald och Jean Austin-Dobson i sång. Senare studier i komposition med Hans Keller som utövade ett starkt inflytande på hennes utveckling.

Verk i urval: Internationellt genombrottsverk, Chartres för orkester (1988), Passagio-Bassoon Concerto (1998), The Shooting Star (trumpetkonsert, 1998–9), Prague (1991) och The Stars above, the Earth below (för brassband, 1991). Genom åren har hon komponerat många viktiga beställningsverk och har nu en gedigen och varierad verkförteckning.

Om inspirationskällor: Inspiration och ämnen till tonsättningarna hämtar hon från vitt skilda håll och sträcker sig från den tidigare nämnda katedralen i Chartres till Hubble-teleskopet och från antika egyptiska skrifter till samtida poesi (även hennes egen), alla med det gemensamma draget av samma medfödda stil för musikaliskt drama och bildspråk.

Paula af Malmborg Ward är kanske främst känd för oss som en av Sveriges främsta operatonsättare, men hon rör sig även med lätthet över genregränserna. Influenser av populärmusik, latinamerikansk dansmusik med mera har med tiden smälts samman till ett eget personligt konstnärligt uttryck. För henne bottnar allting i operatanken. Text och musik är lika viktiga och detta genomsyrar alla hennes verk, även de icke sceniska.

År 2008 ägde en annorlunda skönhetstävling rum i det krigsdrabbade Angola – Miss Landmine Survivor – där alla medverkande kvinnor hade som gemensam nämnare att de under arbetet på åkrar och fält trampat på och skadats av landminor. En tävling där stympade kvinnor kliver fram som stolta, vackra och med framtidsutsikter, inte längre offer. Priset i tävlingen var dessutom en protes. Paula af Malmborg Ward tog stort intryck av tävlingen och hittade textunderlaget till Tending Fields, ”att sköta om sina fält”, på tävlingens hemsida. Dessa citat utgörs av kvinnornas reflektioner över sitt öde och drömmar. Tending Fields II är en version skriven för 8-stämmig manskör. Att det är män som framför verket blir ett grepp som skapar ytterligare en dimension.

www.miss-landmine.org

Andreas Konvicka

Paula af Malmborg Ward

Född: 27 februari 1962 i Stockholm

Utbildning: Utbildad till musiklärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm (1983) och fortsatte senare att studera komposition för Hans Gefors vid Musikhögskolan i Malmö (1997).

Verk i urval: 25 sceniska verk varav operan Bombparty (1997) blev hennes genombrott. Själv tycker hon att radiooperan Hittekvinnan (2005) är hennes viktigaste opera. Hon behärskar även andra genrer och visar prov på stor bredd: musiken till SVT:s julkalender En decemberdröm från 2005, orkesterverken Il gallo cortonese: sinfonia concertante (2008), Threds (2011), kantaten win win (2009) för kör, dragspel och saxofon och körprojektet Äggen är slut (2016)

Kuriosa: Fadern är f d dirigent och operachef Lars af Malmborg och modern operasångerskan Gunilla af Malmborg. Under sin uppväxt ägnade hon sig åt populärmusik, parallellt med klassiska pianostudier. Hon skrev låtar, arrangerade, sjöng i bossanova-band och utvecklade en passion för salsamusik – en nymodighet i Sverige vid den tiden. 1984 skrev hon låten Rendez-Vous, som tävlade och slutade som trea i Melodifestivalen.

Den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke, född i Prag 1875, påbörjade sina Duinoelegier 1912 i Treiste på slottet Duino, som gett verket dess namn. Emellertid kom krig och en långvarig skaparkris emellan och dikterna färdigställdes inte förrän under en kreativ period i februari 1922. Den finske tonsättaren EINOJUHANI RAUTAVAARA beskriver sitt möte med Rilkes poesi och omständigheterna kring Die erste Elegie så här:

Mitt möte i ungdomen med Rainer Maria Rilkes poesi visade sig bli en betydelsefull upptäckt inte bara litterärt utan för utvecklingen av min världsbild. Jag associerar den fortfarande med den mysticism som omgav ruinerna i efterkrigstidens Wien. Det var här som jag komponerade mina Fem Sonetter till Orfeus och två år senare, i Köln, började jag skriva sångcykeln Die Lebenden med Rilkes text. Från det och framåt har jag fortsatt att bära med mig – både mentalt och i min resväska – Duinoelegierna, Rilkes nyskapande verk. Efter hand skulle jag komma att välja ut, och känna mig starkt dragen till, den första elegin vars änglagestalt tog rollen av en personlig ”animus”*. Mina orkesterverk Angels and Visitations, Angels of Dusk och Playgrounds for Angels är alla musikaliska förkroppsliganden av den gestalten.
     Så sent som 1993, när den internationella körsamfundet Europa Cantat ville beställa ett större verk av mig kände jag att tiden var mogen för en änglaelegi. Uppenbarligen hade den mognat i mitt undermedvetna eftersom kompositionsprocessen var snabb, energisk och självsäker.

Formen elegi är egentligen en klagosång och så även Rilkes elegier, en klagan över den svaga, splittrade och begränsade människan. Och den ängel som åkallas är ingen kristen ängel utan ett högre väsen som fullbordat den förvandling som vi människor håller på att genomgå. Duinoelegierna, med syfte att mota den avhumanisering som riskerar uppstå till följd av nya rön och teknologier har citerats flitigt – även inom populärkulturen – och ses som en av 1900-talets viktigaste långa dikter. Så har även Rautavaaras tonsättning blivit ett av de riktigt stora styckena i körlitteraturen.

*) Animus är i jungiansk psykologi de manliga aspekterna i kvinnans själ.

Text: Karin Ekedahl

Einojuhani Rautavaara

Född: 9 oktober 1928 i Helsingfors.

Död: 27 juli 2016 i Helsingfors.

Utbildning: Kompositionsstudier för Aarre Merikanto vid Sibeliusakademin, efter rekommendation av Sibelius själv studier för Vincent Persichetti på Juilliard School i New York och för Roger Sessions och Aaron Copland i Tanglewood, Massachusetts.

Verk: Åtta mycket varierade symfonier (nr 7 Angel of Light en världssuccé), orkesterverk som Angels and Visitations, Isle of Bliss och Before the Icons, ett antal konserter (Cantus Arcticus, tre för piano, två cellokonserter, kontrabaskonserten Angel of Dusk), genombrottsverket A Requiem in Our Time för brassensemble, två pianosonater, kammarmusik, viktig körproduktion, nio operor, såsom de biografiska Vincent, Aleksis Kivi och Rasputin.

Finskt rekord i intensivvårdsbehandling: Brusten aorta gjorde 2004 att Rautavaara blev föremål för intensivvård i närmare ett halvår, ett rekord som nog står sig bra internationellt också. Därefter kunde han återuppta komponerandet ända tills komplikationer efter en höftoperation tog hans liv tolv år senare.

Med ett inre reflekterande börjar Johannes Janssons Peace Symphony som bygger på delar av det tal som Nobels fredspristagare 2011, Tawakkol Karman (1979), höll vid utdelningen. Hon delade priset med två andra kvinnorättskämpar med motiveringen ” för deras ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete”. Karman är en av Jemens mest kända aktivister, som har utsatts för mordhot och gripits flera gånger. För Jansson är textens gränslösa vision själva essensen i verket och mycket betydelsefull, dörröppnare mot en ny utmanande humanism som i det fördolda genomsyrar vår värld idag.

Tawakkol skrev texten i Jemen 2011 mitt under den arabiska vårens mest dynamiska ögonblick, i en tid då en enorm pånyttfödelse genomströmmade landet och över en natt gjort det omöjliga möjligt. En gemenskap och dialog flödade över tidigare otänkbara gränser inom samhällsstrukturen och en ny dimension av kollektiv generositet genomsyrade nationen. Således kan texten tolkas på flera sätt. Ordet ”revolution” måste helt frias från sin rent politiska värdering. Naturligtvis står det för radikal social förändring, men samtidigt en förvandling som också omfattar en inre personlig resa, en humanismens pånyttfödelse, ett vidare koncept som träder fram. Och detta ligger fördolt genom hela texten. Ännu mer tydligt blir det i strofer som ”I see on the horizon a glimpse of a new world”, eller ”Drive us to speak noble words, do noble deeds”, och kanske som mest i ”Towards a world of true human perfection”, som pekar på den mänskliga evolutionens resa mot nya oanade tidsåldrar.

Efter de omvälvande åren i Indien är detta en naturlig begreppsvärld som Jansson är djupt förankrad i. Peace Symphony är ett beställningsverk av Sveriges Radios Symfoniorkester.

Text: Andreas Konvicka

Här följer ett utdrag ur Nobelföreläsningen 2011 och det tal Tawakkol Karman höll, och på vilket verket Peace Symphony bygger:

Ni  Revolutionens   barn  på  frihetens  och  förändringens  arena
Ni  alla  människor  på  jorden.
Ert  land  är  ett  land  av  profetior  och  gudomliga  budskap
som  alla  påbjuder  fred.
”Du  skall  icke  döda”
”Välsignade  är  fredsstiftarna”
”O  ni  som  vågar  tro,  må  ni  alla  träda  in  i  fredens  rike”
Mänsklighetens  starka  längtan  efter  skapande,
Inte  efter  förstörelse,
Efter  framåtskridande,
Inte  regression  och  död.
All  världens  folk  och  nationer,
Är  trots  alla  olikheter,
Medlemmar  av  samma  familj
Delande   samma  längtan  och  rädslor.
Mänskligheten  kommer  att  fortsätta  sin  marsch
I  ett  tagande  och  givande
Där  förståelse  kommer  att  ersätta  dispyt,
Samarbete   –  konflikt,
Där  fred  kommer  att  ersätta  krig,
Och  Integrering  –  Separation.
En  marsch  mot  skapandet  av  en  ny  värld
För  hela  mänskligheten.
En  värld  där  alla  relationer
Utesluter  mänskligt  slaveri –
Samt  orättvisor,   förtryck,   diskriminering  eller  tyranni.
En  värld  full av  partnerskap,
Samarbete,  dialog  och   samexistens.
Ett  accepterande  av  varandra
Där  lagen  om  kraft  och  makt
Emot  grupper,  folk  och  nationer,
För  att  beröva  dem  deras  frihet  och  dignitet,
Kommer  att försvinna  en  gång  för  alla.
Jag  kan  vid  horisonten  se  ljuset  av  en  ny  värld
Av  en  lysande  och  blomstrande  globalisering,
Jag  ser slutet  på  en  mörk  Historia
Och  början  till  en  Historia  full av  kärlek  och  broderskap
Där  förtryckta  folk  har revolterat,  Och  förklarat  en  ny  Grynings  födelse
För  att jordens  fria  människor  skall  bryta  sig  loss.
Alla  former  av tro,  alla gudomliga  budskap  stöder  de  förtryckta .
Alla  orättvisor  mot  en  person  är en  orättvisa  mot  hela  mänskligheten.
Vår  glädje  är  att  vara  på  historiens  rätta  sida
Med  blommor  och  bara  bröst
Fyllda  av  drömmar,  kärlek  och  frid.
Triumfen  av  en  fredlig  revolution
Med  storsinta  fridfulla  människors  offer.
Dela  min  övertygelse
Att  fred  skall vara  mänsklighetens  hopp för  alltid
Det  bästa  hoppet  för en  bättre  framtid
Som  driver  oss  att  tala  nobla  ord  och  göra  nobla  handlingar.
Tillsammans  ska  vi  flytta  horisonterna
En  efter  en
Mot  en  värld  av  sann mänsklig  perfektion.
Frid  vare  med  Er   !

Översättning  från  originaltext, Georg  Backman 7  September  2017.

Johannes Jansson
Född: 24 juli 1950 i Stockholm
Utbildning: Studerade komposition, musikteori och dirigering vid musikhögskolan i Malmö (1968–1972). Privata studier för Sten Broman blev ett viktigt första steg i utformandet av ett eget musikaliskt språk och senare studier för Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck och Siegfried Naumann tillförde viktiga aspekter.
Verk i urval: En omfattande och varierande verklista där stråkkvartetterna och i synnerhet nr 2 (1976), The Mutation of Death för sopran och orkester (1985) bör nämnas. Genombrottet kom 1987 med Pianokonsert no. 1 – Corpo in Luce. Guitar concerto (1996) och Hymn to the Mystic Fire (2004) är också viktiga milstolpar.
Om musikalisk utveckling: Växte upp i ett konstnärshem och började sin bana som improvisationsmusiker på gitarr. Under en längre vistelse i Auroville, Sydindien, omprövade han radikalt sin musikaliska hållning. Avgörande blev mötet med musikern och kompositören Sunil Bhattacharya i Pondicherry, som utifrån en djup inre sensibilitet lyssnade fram sina verk. Jansson tog djupt intryck av kulturen och fann i den en andlig gemenskap.