Idén med Puksånger – lockrop var att utforska röstens möjligheter med referenser till folklig tradition, inte minst med hjälp av kulning. I Karin Rehnqvists stycke ställs slagverk mot den mänskliga rösten, det dova och dämpade mot det extremt höga och koncisa. Puksånger – lockrop beställdes av Rikskonserter till Falu Folkmusikfestival 1989.

En svensk Schubert har han kallats, Adolf Fredrik Lindblad, östgöten som genom sin fosterfamilj fick en väg in i den svenska akademiska världen och så småningom även musiklivet. Lindblad ses som en av 1800-talets allra mest kända tonsättare. Ett utmärkt kontaktnät fick han så småningom i kretsen runt societetsdamen Malla Silfverstolpe som också hjälpte till att bekosta hans musikutbildning i Tyskland. I Silfverstolpes musikaliska salonger var Lindblad en självklar medelpunkt och fick där också avsättning för den tidstypiska ackompanjerade sången.

Lindblad lämnade en diger produktion efter sig, inte minst av sånger – över 200 skrev han – men även kammarmusik och två symfonier. De verk som oftast framförs av tonsättaren, diktaren och pedagogen Lindblad är dock hans körverk Drömmarne samt En sommarafton, mer känd som ”Över skogen, över sjön” som ingår i kantaten Om vinterkväll. I En sommarafton är även texten Lindblads egen och vi kan konstatera att han, enligt tidens rådande ideal, även var en god poet.

Text: Karin Ekedahl

Själva titeln är en paradox; en hackspett sjunger inte. Den låter, eller kanske tycker den själv att den sjunger, vi vet inte hur den upplever sitt eget läte. Pär Lindgrens A Woodpecker’s Chant är ett virtuost, polyrytmiskt solostycke för slagverk. Han försöker inte på något sätt att imitera en verklig hackspett utan ger en fantasi, en bild av en enveten, upprepad rytm. Antalet instrument för detta verk är stort och av varierade slag.

En inledande spelanvisning är ”obscure”, oklar, vilket i sig är en vägledning. Den skrivna notbilden kan visa mönster och sammanhang som kanske inte alltid når lyssnarens öra. Det förhållningssättet är bra för åhöraren att ha. Här är det inte ett förlopp som gestaltas musikaliskt utan snarare ett flerdimensionellt landskap som är i ständig förändring; där någonting avstannar tar något helt annat vid. Pär Lindgren är uppvuxen i ett konstnärshem och utgår ofta ifrån bilder i sitt komponerande. A Woodpecker’s Chant skrevs 1994 och tillägnades Niklas Brommare som uruppförde verket vid sin examenskonsert.

Text: Evabritt Selén

Malin Bångs musik är ett utforskande av rörelse och energi. För att skapa Radiokörens beställningsverk Shinai kiai har hon studerat kampsporterna aikido och kendo. Kendo härstammar från samurajernas sätt att slåss och utövas med långa bambusvärd, shinai. Den yngre sporten aikido kan nästan uppfattas som koreografi då utövarna med hjälp av händer och kropp strävar efter att styra bort kraften från motståndarens anfall. Aspekterna av fullständig närvaro, snabb respons, intensitet, stillheten före en kamp och de plötsliga utbrotten av energi och rörelse under duellerna har varit utgångspunkterna för verket.

Att utföra musik som medlem i en ensemble är nära relaterat till samma upplevelse av fokus och koncentration som i kampsport. Förnimmelsen av närvaro i stunden, lyhörda reaktioner på medmusikernas frasering samt de identiska, simultana kroppsrörelserna skapar en stark känsla av samhörighet och mening. Malin Bång medverkade som både tonsättare och musiker på Östersjöfestivalen 2013 i konserten Late Night Soprano.

Text: Karin Ekedahl

Staffan Storm har framför allt skrivit kammarmusik. I en intervju har han själv beskrivit det som ett resultat av samarbetet med musikerna ifråga. ”Det går att jobba med lite mer detaljer i det musikaliska uttrycket. Man jobbar tillsammans på ett sätt som man kanske inte gör vid större besättningar. Det är en interaktion på ett helt annat sätt.” Men det har även blivit körmusik av olika slag, som å ena sidan Und wenn die Welt voll Teufel wär till Lutheråret 2017, och den mer experimentella Förvittrad sfinx från 1990 till en dikt av modernisten Elmer Diktonius å den andra.

De tre korta körstyckena i samlingen Aspects of Snow är alla tonsättningar av gamla japanska poeter. Yamabe no Akahito levde på 700-talet och är ihågkommen som en av Diktens 36 odödliga, eller Sanjūrokkasen, liksom även 900-talspoeten Sakanoue no Korenori. De 36 utvalda poeterna levde mellan 500- och 1000-talet och valdes ut för att kunna studeras av andra aspirerande diktare. Takayama Sōzei levde och verkade på 1400-talet och var förutom diktare aktiv i det militära under shogunatet.

Gemensamt för alla tre dikter är, som samlingens namn också antyder, deras koppling till snö. Två av de tre dikterna nämner också månen, även den en vanlig symbol i japansk diktkonst. Klangerna i Staffan Storms tonsättningar är ofta täta, men svävande och inte påträngande. Det är ingen romantisk musik, men nog så stämningsfull. Storm frammanar upplevelsen, sinnebilden av att stå och titta upp mot himlen under månens ljus med snöns stilla rörelse i luften, så påtaglig att den nästan går att höra.

Text: David Saulesco

För den naturälskande japanska tonsättaren och pianisten Karen Tanaka var det mycket inspirerande att efter 16 år i Paris, där hon bland annat studerat spektralkomposition, flytta till Santa Barbara på USA:s västkust. Det kaliforniska medelhavsklimatet tilltalade henne, framför allt den klara och intensiva färgprakt som växterna och blommorna erbjöd. Marimbastycket Tales of Trees tillkom som en frukt av alla de träd hon såg på sin nya hemort och består av tre delar som var och en har lånat sitt namn av ett träd.

Den första delen – palmträdet – och den sista – apelsinträdet – är livliga och rytmiska med en upprepande struktur. I mittendelen, päronträdet, spelar marimbasolisten enbart darrande tremolo (snabbt växlande mellan två eller flera toner) vilket ger musiken en uttrycksfull, drömlik klang. Tales of Trees är i sin helhet ett virtuost stycke med stor variation i dynamik och uttryck. Karen Tanaka gläds åt att det är Mika Takehara som står vid marimban då stycket uppförs i Berwaldhallen.

Text: Anna Hedelius

Den amerikanske poeten e e cummings (han använde samma okonventionella ortografi i sin diktning som när han skrev sitt namn) sätter under stundom vid blotta anblicken av sin poesi läsaren på ganska svåra prov. Texten är uppbruten, avstavad och hopträngd – man får lägga pussel av bokstäverna. Men som två av hans svenska översättare konstaterade: ”cummings kan verka svår ibland, men har man bara en smula barnasinne kvar brukar det går bra!”

Kanske var det just barnasinne som tonsättaren Lars Johan Werle, upphovsmannen till Trees och operor som Animalen och Tintomara, hade kvar när han konstaterade att cummings texter är ”mångtydiga, de inbjuder till lek, stundom allvarlig lek, till tonsättning” samt att ”den okonventionella interpunktionen, omkastningarna i tid och rum … ger dikten en sorts öppenhet som stimulerar vars och ens emotionella fantasi”.

I Trees blir trädet också symbol för kärlek, rasuppror, lek och metafor för den kultur som vi alla tillhör och tillsammans måste värna. Verket beställdes av Radiokören 1976 och uruppfördes 1982.

Text: Karin Ekedahl