”Om jag hade behövt förlora synen eller hörseln hade jag behållit hörseln” sade Ingmar Bergman. Trots filmens avsaknad av bakgrundsmusik är musiken ändå central i filmen Höstsonaten, både Ingmars och likaså Ingrid Bergmans sista biofilm. Ingrid spelar Charlotte, en berömd pianist som har satsat på sin framgångsrika karriär på bekostnad av relationen till sina döttrar. När hon besöker sina två vuxna barn på gården där de bor rivs gamla sår upp och djupt begravda hemligheter stiger upp till ytan.

Bergman blev själv aldrig riktigt nöjd med filmen. Han kände inte att han förmådde få fram sin vision, att han inte klarade av att ”borra så djupt” som han behövt för att få fram rollfigurernas gestalter. Den finska librettisten Gunilla Hemming har sagt i en intervju att hon, i egenskap av såväl dotter som också själv moder, fick en stark känsla för temat redan när hon själv såg filmen som ung. Hon förstår inte heller Bergmans missnöje och antyder att han kanske borrade djupare i sig själv än han ville medge i den stolta och uppmärksamhetstörstande Charlottes karaktärsdrag.

Finlandssvenske tonsättaren Sebastian Fagerlund har kallats för en postmodern impressionist som inte räds att blanda exempelvis västerländska och orientaliska influenser med naturromantik eller, för den delen, hårdrock. Han har tidigare skrivit en kammaropera om general Georg Carl von Döbeln som, liksom denna, har drömlika element. I Höstsonaten är det Charlottes inre röster, en konsertpublik som följer och förföljer henne, som förstärker både hennes och de andra karaktärernas röster. Charlotte hindras från att lämna det svala, obarmhärtiga strålkastarljuset, till och med när världen rämnar runt omkring såväl som inuti henne.

Hela året firas Ingmar Bergmans 100-årsjubileum. Den här storartade och kritikerrosade nytolkningen av Bergmans sista skapelse är på flera sätt en hyllning till den världsberömde regissören och författaren som var en av Sveriges genom tiderna mest betydelsefulla konstnärer. Operan hade premiär i Helsingfors i september förra året och hela ensemblen kommer nu till Berwaldhallen. Anne Sofie von Otter, som spelar Charlotte, har i en intervju berättat att liksom Bergman vet Sebastian Fagerlund att balansera tungsinnet med ljusa och vackra ögonblick: ”Historien är väldigt otäck och sorgligt, rentav fruktansvärd. Men det får inte enbart vara sorgligt utan där finns andra färger också.” Genom hela intrigen löper kärleken som en röd tråd, liksom längtan och strävan efter förståelse – och förlåtelse.