Våren 1707 lyckas den 22-åriga Johannes Sebastian Bach provspela sig till en ny anställning vid S:t Blasiuskyrkan i Mühlhausen. Men vistelsen där kom att bli kort – drygt ett år. Bach motarbetades av den pietistiske pastorn Frohe som inte gillade förekomsten av musik i kyrkan. Församlingen var även den konservativ i sin smak och tyckte att Bachs koralförspel var för komplexa för deras öron. Han började snart se sig om efter nya möjligheter. Viktigare saker hände dock på det personliga planet. Hans morbror Tobias Lämmerhirt dog den 10 augusti 1707 och lämnade ett litet arv på 50 gulden till honom. Detta möjliggjorde att han inte bara kunde köpa en ny cembalo, utan även gifta sig och bilda familj med sin syssling, Maria Barbara Bach.

Kantaten Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit är en av Bachs, inalles fem, äldsta bevarade. Samtliga är skrivna 1707–08 för särskilda tillfällen och inte som de senare som skrevs för gudstjänsten. De är traditionella och tydligt inspirerade av Buxtehude. De bygger på bibeltexter hämtade både ur gamla och nya testamentet. Verket innehåller även friare texter av okänd författare, vilket var ovanligt vid den tiden.

Andra innovativa element är till exempel Bachs val av besläktade b-tonarter för varje sats som skapar en harmonisk klangstruktur något som ingen tidigare gjort i genren. Bach utnyttjar även mästerligt den sparsmakade instrumentkombinationen. Lyssna bara på det vemodiga samspelet mellan paren av blockflöjter och gambor.

Vi vet egentligen inte med säkerhet för vem han skrev den. Kanske för sin morbror eller bara som en kantat kring kyrkoårets slut. Man bör dock komma ihåg att traditionen med en åminnelse för de döda införs i den protestantiska kyrkan först i början av 1800-talet ungefär i samband med Napoleonkrigen. Dessförinnan är det ärkeängeln Mikael som vid kyrkoårets slut varnar människorna för de onda krafterna i världen men som också pekar ut vägen genom Jesus till försoning och evigt liv.

Text: Andreas Konvicka

Johann Sebastian Bach

Född: 21 mars 1685, Eisenach, Tyskland.

Död: 28 juli 1750, Leipzig, Tyskland.

Mångsidigt begåvad arbetsmyra: Organist, cembalist, lysande improvisatör, kapellmästare, körledare, lärare och, inte minst, tonsättare.

Berömda verk i urval: Matteuspassionen, Johannespassionen, Juloratoriet, Mässa h-moll, Musikalisches Opfer, Die Kunst der Fuge, Goldbergvariationerna, Das wohltemperierte Klavier, Brandenburgkonserterna, Sex sviter för solocello, ca 200 kantater, en rad orgelverk däribland Toccata och fuga d-moll.

Bach som musiker: År 1703 blev Bach organist i Neue Kirche i Weimar, hans första egentliga musikertjänst. Att han ansågs som en skicklig instrumentalist skvallrar lönen om, dubbelt så hög som sin företrädares. Själv uttryckte sig den alltid så anspråkslöse Bach så här om att musicera: ”Det gäller bara att hitta de rätta tonerna i rätt stund så spelar instrumentet sig själv.”

Den till börden österrikiska tonsättaren Ernst Krenek lyckas liksom Stravinsky göra en resa genom 1900-talets alla musikstilar. Från att ha varit starkt influerad av Bartók och dissonant musik, via Les Six och den franska moderna musiken, går han till Stravinskys neo-klassiska musik och slutligen seriell tolvtonsmusik. För sin satiriska opera om Mussolini Der Diktator op 49 (1928) blev han kallad ”Kulturbolschewist” av nazisterna och när Österrike ockuperades 1938 emigrerade han till USA. Här får han möjlighet att studera den nederländske renässansmästaren Johannes Ockeghems (1420–97) musik som han känner sig starkt besläktad med.

Lamentatio Jeremiae prophetae, Jeremias klagan, är ett intensivt personligt och självbiografiskt arbete inspirerat av Kreneks filosofiska, musikaliska och geografiska isolering från hans hemland Österrike. Verket kan ses som en klagan över den österrikiska kulturens förfall, även om Lamentatio är mest påverkad av Ockeghems och andra fransk-flamländska komponister från 1500-talet, snarare än österrikiska tonsättare. Texten är ingalunda slumpmässigt vald, då Krenek var djupt troende katolik.

Lamentatio är skrivet i modal kontrapunkt. Han utvecklar en egen innovativ tolvtonsteknik som han kallade ”Rotation” och som enkelt uttryckt tar hänsyn till flera aspekter som text, organisering av tonhöjd, form, struktur, takt och puls och inte minst dynamik. En teknik som Boulez och Stockhausen senare tar upp.

Text: Andreas Konvicka

Kort om tonsättaren

Född: 23 augusti 1900, Wien, Österrike

Död: 22 december 1991, Palm Springs, Kalifornien, USA

Om tonsättaren: Österrikisk tonsättare och skriftställare, även aktiv i Tyskland och USA. En av 1900-talets mest profilerade tonsättare som skrev innovativt i en mängd olika stilar.

Verk i urval: Han har 22 operor på sin verklista, bl a Orpheus und Eurydike op. 21 från 1923 med libretto av konstnären Oscar Kokoschka, jazzoperan Jonny spelt auf op45 (1927) som är inspirerad av Puccinins operor, en av de första operorna för TV; Ausgerechnet und verspielt op 179 (1961) och Sardakai eller Das kommt davon op 206 (1970) som bygger på ironiska element ur Mozarts opera Cosi fan tutte.

Om Kreneks kvinnor: Krenek var gift tre gånger och med betydande kvinnor. 1924 med Gustav och Alma Mahlers dotter Anna (1904–1988), men äktenskapet varade i endast ett år.  Hon bad Ernst att slutföra faderns ofullbordade 10:e symfoni, han editerade första och tredje satsen men avstod de resterande då ansåg att han inte kunde göra musiken rättvisa. 1928 gifte han sig med den då kända aktrisen Berta Hass och senare i USA 1950 gifte han sig med den svenskättade tonsättarkollegan Gladys Nordenstrom (1924–2016) som var född i Mora, Minnesota.

Maija Einfelde är en av Lettlands mest betydande nu levande tonsättare. Hon är inte bara verksam i hemlandet utan även i Europa och Nordamerika där hennes verk framförs regelbundet. Sitt internationella genombrott som tonsättare kom 1997 då hon vann Barlow Endowement for Music Competition i USA för kammaroratoriet Pie zemes tālās (At the Edge of the Earth) till text av Aischylos.

Maija Einfeldes musik klingar ofta kärvt och utmanande, till exempel hennes prisbelönta Pie zemes tālās, som hon skrev för Lettiska radiokören som hon har haft ett långt och fruktbart samarbete med.

Men hennes musik kan också vara av lyrisk och samtidigt expressionistisk karaktär samt djupgående på det psykologiska planet. Kör- och kammarmusik är det hon trivs bäst med att skriva och således upptar det största utrymmet på verklistan. Kammarmusiken målas ofta med breda penseldrag medan hennes symfonier kännetecknas av en kärvare tonalitet. Hon är känd för att flitigt skriva varje dag och för sin noggrannhet med detaljer och nyanser. Klangbilden är viktig och det märks inte minst i Lux aeterna. Några få tonsatta textrader har blivit ett verk med betydande kraft och djup.

Något som också kännetecknar hennes kompositioner är att de ofta skrivs i flera versioner för olika instrumentuppsättningar. Lux aeterna var ursprungligen tänkt för kör och orkester, men blev i sin slutliga form ett kammarverk för tolvstämmig kör och vibrafon (i dagens version endast för kör). Texten hämtad ur den katolska dödsmässans avslutande del, Communio.

Lux æterna luceat eis, Domine … – Må det eviga ljuset lysa för dem, Herre …

Text: Andreas Konvicka

Kort om tonsättaren:

Född: 2 januari 1939, Valmieira, Lettland

Studier: Fick sina första studier i musik för modern som var kyrkomusiker och organist (Fadern var orgelbyggare). Senare studerade hon komposition för Prof. Janis Ivanov vid Lettiska musikkonservatoriet. Vid sidan av sitt komponerande undervisar hon bland annat vid Jazeps Medins Music College i Riga i musikteori och komposition.

Verk i urval: Maija Einfelde komponerar huvudsakligen för kör, orgel och kammarmusikbesättningar och flertalet har spelats in på skiva. I hennes verklista kan nämnas otaliga verk för kör samt en stråkkvartett från 1993, det prisbelönta kammaroratoriet Pie zemes tālās (At the Edge of the Earth…) och en symfoni från 2002.

Om Janis Einfelfde: Hennes son Janis Einfelde (1967) är postmodernistisk författare av prosa, romaner och noveller. Flera av dem har filmatiserats.

Den svenske tonsättaren Jacob Mühlrad (f. 1991) har blivit mycket uppmärksammad för sin musik och sina gränsöverskridande samarbeten. Hans senaste samarbete med Radiokören startade 2014 då han skrev verket Nigun, som kören även framförde i september 2016.

Det nya verket Kaddish är tonsättarens mest personliga verk hittills och styckets musikaliska form har sitt ursprung i den judiska bönen med samma namn. Kaddish, från arameiskans ”helig”, är den judiska liturgiska bönen till minne av de bortgångna. Här finns också morfaderns, Michael Blimans, vittnesmål om Förintelsen invävt i en fiktiv dialog med tonsättaren själv, som representerar tredje generationens överlevare.

Verkets grundtanke är att genom musiken och bönen föra vetskapen om Förintelsen vidare, som ett vittnesmål om det fruktansvärda brottet mot mänskligheten. Inom Kabbalan, en del av den judiska mysticismen, har melodier utan ord ett högre andligt värde än de med text, eftersom musiken i sig själv anses ha förmågan att kommunicera det som orden inte förmår.

Kaddish är Radiokörens beställningsverk och finansieras av Michael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen.

Text: Andreas Konvicka

Jacob Mühlrad

Född: 9 april 1991, Stockholm.

Studier: Kungliga Musikhögskolan och Royal College of Music.

Verk i urval: Anim Semiraus, Nigun, An Echo of Memories, Thoughts and Thoughts och Friction.

Dyslexi och notläsning: Jacob Mühlrad upptäckte pianospelet i 14-årsåldern men hans dyslexi gjorde att han lärde sig all pianomusik på gehör. Efter ett halvår kom han i kontakt med Staffan Scheja och spelade för honom Bachs Toccata och fuga d-moll. ”Väldigt anarkistisk fingersättning” var Schejas kommentar. I oktober uruppförs Radiokörens beställningsverk Kaddish, för vilket han också fått Micael Bindefelds Stiftelses stipendium 2017.