Det är inte alldeles lätt att kategorisera den unge finländaren Sauli Zinovjevs stil. Själv ser han kommunikation och skönhet som hörnstenar i kompositionsarbetet, att kunna erbjuda publiken en möjlighet att sjunka in i musiken och lämna omvärlden utanför. Det kanske var därför de kom till konserten? Kompositionstekniska frågor är inte världens viktigaste, det är inget fel om allt upplevs som möjligt att ta till sig och som estetiskt tilltalande. ”Han försöker inte vara svår”, som den mångsidige tyske violinisten och dirigenten André de Ridder kort och kärnfullt uttryckt saken i en intervju. Det var han som i egenskap av konstnärlig ledare för Musica Nova-festivalen i Helsingfors uruppförde Batteria från 2016, och som i nämnda intervju minns sina egna stapplande steg som tonsättare i hemlandet, tyngd av krav på originalitet och avantgardistisk komplexitet. Det blev till slut inte en enda not på papperet, inget var tillräckligt krångligt för att få existera.

Efter 2014 års internationella Uuno Klami-tävling där tredje pris gick till Zinovjev för Gryf skrev Hufvudstadsbladet: Hela Sauli Zinovjevs estetik präglas av en härlig idealism, där han betonar det sköna och innehållet i kompositionerna. Några högtflygande skönhetsideal uppe i det blå har inte Zinovjev, han vet att det är hårt och disciplinerat arbete som ligger bakom det välklingande och välinstrumenterade.

Titeln Batteria lär syfta på såväl ackumulator som trumset. Tonsättaren utforskar här än en gång möjligheten att skriva virtuost och kraftfullt, med en ofta återkommande puls och drag av orientaliska färger. Återkommer gör även kraftiga ackord, likt kyrkklockor, inspirerade av de dramatiska händelserna i Paris, Bryssel och Nice som ägde rum under arbetet med verket. Batteria har tillägnats livet – À la vie – men ska enligt tonsättaren inte ses som ett politiskt ställningstagande, snarare som humanistisk konst av privat och personlig karaktär, från en individ till en annan.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Kort om Sauli Zinovjev

Född: 14 december 1988 i Lahtis, Finland.

Utbildning: Pianostudier på konservatoriet i Lahtis, sedan kompositionsstudier vid Sibeliusakademin för Tapio Nevanlinna och på Karlsruhes musikhögskola för Wolfgang Rihm.

Verk: För orkester och större ensembler exempelvis Nova, Gryf och Batteria, konserter för violin (Der Leiermann) respektive cello och orkester (uruppförs i oktober 2017/februari 2018), kammarmusik som Charged 1 för åtta celli och pianokvartetten Chasse Neige, soloverk för piano, violin alternativt viola eller cello, gitarr och ackordeon, Requiem för vokaloktett och cello m. fl. vokala verk.

Om rötterna i rocken: Då i ett progressivt rockband (alltså inte svensk progg, tänk King Crimson, ett band som Zinovjev fortfarande gillar). När han fick höra Liszt-inspelningar med den ungerske supervirtuosen György Cziffra förbyttes synen på klassisk musik som något musealt till en i högsta grad levande, ren och förfinad konstform.

Aulis Sallinen föddes i Salmis vid den norra stranden av sjön Ladoga i Karelen, och han och familjen kom därmed att ingå i de hundratusentals personer som måste lämna sina hem under krigsåren, eller flytta senast då Finland tvingades avträda området till Sovjetunionen. Hans första instrument blev violin och piano och Aulis visade tidigt intresse för både jazz och klassisk musik. Som tonåring ägnade han sig mycket åt improvisation. Då intresset vreds mot noterad musik blev det dags för Sibeliusakademin. Efter examen blev han själv kompositionslärare där.

Från början skrev han mest kammarmusik i en sträng seriell stil. Men i Mauermusik från 1962 – till minnet av en ung pojke som sköts vid ett flyktförsök över Berlinmuren – framträder expressionistiska drag, och konturerna av den konst vi idag förknippar med nestorn bland Finlands främsta tonsättare började ta allt fastare form. Det oerhört effektiva utnyttjandet av orkesterns resurser, rötter i bland annat den sene Sibelius eller i Prokofjev och Sjostakovitj, men naturligtvis samtidigt detta djupt personliga tonspråk.

De sex operorna är centrala för Sallinens skapande, med en jämn kvalitet som även operakonstens största kan avundas. Den andra tyngdpunkten ligger på orkesterverken, dit Nocturnal Dances of Don Juanquixote från 1985–86 får räknas trots undertiteln Chamber Music III. I praktiken rör det sig om en ensatsig konsert för cello och stråkar, där vi möter Sallinen på ett skämtsamt humör som inte direkt kan sägas prägla till exempel operorna, men som tycks rimma väl med hans personlighet. Tonsättaren har framhållit cellon som sitt favoritinstrument, här får den presentera ett tvärsnitt av modern dans inklusive tango. Han har också sagt att verket är ”en åldrande kompositörs avsked till ungdomen”, med inslag av nostalgi över den unge Aulis tid som restaurangmusiker. ”Det är sorglösa danser, men glöm inte att de är nattliga”, är ett annat försök till programförklaring. Det är naturligtvis Cervantes Don Quixote som spökar här, men även Mozarts Don Juan. Cellostämman får med tiden sällskap av betjänten Sancho Panzaleporello, i form av violinen. De båda får både skratta och gråta. Sallinen skrev verket i Provence, kanske inspirerad av traktens ljus och färger. Beställaren Arto Noras och English Chamber Orchestra under ledning av Vladimir Ashkenazy stod för uruppförandet vid musikfestivalen i Nådendal.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Kort om Aulis Sallinen

Född: 9 april 1935 i Salmis i Karelen, Finland (nu Ryssland).

Utbildning: Violin- och pianostudier följda av kompositionsstudier vid Sibeliusakademin för bland andra Aarre Merikanto och Joonas Kokkonen.

Verk: Åtta symfonier, orkesterverk som Mauermusik, Sunrise Serenade och Chamber Music I-VIII, konserter för violin, cello, flöjt, engelskt horn och horn m. fl., en rad kammarmusik inkl. sex stråkkvartetter, sex operor (exempelvis Ryttaren, Det röda strecket och Kullervo).

Kort minne inte så dumt för tonsättare: Det vore intressant att veta hur många kompositörer som har samma upplevelse som jag, och hur ofta, har Sallinen skrivit. Jag slår på radion, lyssnar till musiken och det dröjer länge innan jag inser att det är min egen. Jag har förmodligen mycket dåligt minne, vilket ju skapar utrymme för nya verk.