Polarpristagaren Kaija Saariaho är en av vår tids mest eftersökta tonsättare, med ett tonspråk som mättas lika mycket med sinnlig impressionism som metafysisk reflektion. Saariaho etablerade sig som tonsättare under 1970-talet inom ramen för den finska avantgarde-gruppen Korvat aukki!, där Esa-Pekka Salonen kom att bli en av de främsta ambassadörerna för hennes musik. Hon studerade sedan i Darmstadt och vid IRCAM i Paris, och fann verktygen till sitt finkänsliga musikaliska språk i arbetet med live elektronik och datorgenererade klangbilder samt i spektralmusikens analytiska tillvägagångssätt. Operan L’amor du loin (2000), med libretto och regi av Peter Sellars, kom att bli hennes stora publika genombrott, och följdes av en rad musikdramatiska verk – senast Only Sound Remains (2016).

Ciel d’hiver eller Vinterhimmel är den poetiska titeln på ett av Kaija Saariahos orkesterverk. Tonsättaren anspelar i sin franskt klingande titel på leken med ljus och skugga, som om det rörde sig om en impressionistisk målning. Men ser man till verkets ursprung så handlar det om en vinterhimmel i djupare, mer existentiell bemärkelse. Ciel d’hiver är nämligen en bearbetning av andra satsen ur ett av Saariahos första, storskaliga orkesterverk, tondikten Orion (2002), som beskriver jägaren Orions uppstigande till himlavalvet från sin jordiska existens. Orion, som var havsguden Poseidons son, blev efter sin död förvandlad till en stjärnbild av överguden Zeus. Om första satsen i Orion, med titeln Memento mori, är en påminnelse om allas vår dödlighet, så beskriver den fristående andra satsen, Ciel d’hiver, möjligheten till transcendens. Ciel d’hiver inleds med ett meditativt solo i piccolaflöjten, vars modala motiv fångas upp av solo violin, klarinett, oboe och trumpet och skiktas i hela orkestern i en serie majestätiskt skridande klusterackord. I slutet av verket gör pianot entré med en melodi som stiger upp till himlavalvet över en bädd av glittrande stråkglissandi och slagverkseffekter. Orion beställdes och uruppfördes av Cleveland Orchestra och Franz Welser-Möst år 2002. Som fristående verk uruppfördes Ciel d’hiver den 5 april 2015 av Orchestre Lamoureux i Paris under Faycal Karoui.

Text: Sofia Nyblom

Kaija Saariaho

Född: 14 oktober 1952 i Helsingfors.

Utbildning: I Helsingfors, Freiburg, Darmstadt och Paris. Sedan 1982 bosatt i Paris där hon är knuten till det legendariska musikinstitutet IRCAM.

Verk i urval: Verblendungen, Du Cristal, Caliban’s Dream, Miranda’s Lament, Château de l’âme, Notes on Light, La passion de Simone, L’amour de loin, Laterna Magica, Emilie, Adriana Mater, D’om le vrai sens, Circle Map, True Fire.

Om Saariahos känsla för snö: Saariaho har skrivit två stycken för cello om snö; hon har också en dotter döpt till Neige, som betyder snö på franska.

Ur sångcykeln Höst op 68

• Lintu sininen
• Luulit, ma katselin sua

Leevi Madetoja brukar betecknas som Jean Sibelius mest framstående elev, och komponerade förutom en rad symfonier även ett par operor – bland andra den första finska operan, Österbottningar (1923). Madetoja, som i sin ungdom var en framstående spelare av nationalinstrumentet kantele (cittra), blandar folkmusikaliska stråk med fransk impressionism i sin musik.

Sångcykeln Syksu-sarja (Höst) komponerade Leevi Madetoja på sin ålders höst vid mitten av 1940-talet och den betecknas ofta som hans musikaliska testamente. Cykeln är komponerad till texter av tonsättarens hustru, L. Onerva, en radikal, feministisk poet som kämpade livet ut för att få erkännande för sitt skrivande. Onerva gav ut 33 böcker och diktsamlingar men blev trots sitt eget författarskap mest känd för biografin över älskaren och vännen Eino Leinö (1932). Hon var även kritiker av litteratur, bildkonst, musik och teater, led av psykisk sjukdom och svåra alkoholism vid samma tid då Madetoja tonsatte hennes dikter under rubriken Syksu-sarja.

I Lintu sininen (Fågel blå) väljer tonsättaren att låta melodin kretsa kring ett enda intervall, som för att härma sången hos den mytomspunna Längtans blå fågel.

Luulit, ma katselin sua (Du trodde att jag såg på dig) berättas med ett rapsodiskt, melankoliskt manér, där sångstämman vilar på en skimrande vacker orkesterväv av övervägande stråkar och stänk av träblås.

Text: Sofia Nyblom

LEEVI MADETOJA

Född: 17 februari 1887 i Uleåborg

Död: 6 oktober 1947 i Helsingfors

Utbildning: Tonsättaren och dirigenten Leevi Madetoja brukar betecknas som Jean Sibelius mest framstående elev och komponerade följdriktigt i ett post-romantiskt idiom. Studier för Sibelius i Helsingfors, sedan i Paris samt även i Wien för Robert Fuchs (Jean Sibelius lärare).

Verk i urval: Symfonisk svit op 4, Symfoni nr 1–4; Kullervo, symfoniskt poem;

Österbottningar, opera i 3 akter; Juha, opera i 3 akter; Okon fuoko, balettpantomim/orkestersvit.

Om Madetoja och den finska nationaloperan: Även om Sibelius brukar betecknas som den finska musikens nationaltonsättare så var det faktiskt Madetoja som komponerade den första finska operan. Österbottningar (1918–1924) bygger på folkvisor och legender insamlade av kollegan Toivo Kuula i den region bägge två växte upp i. Operan lade i sin tur grunden till en stark tradition av finsk musikdramatik.

Illalle
Arioso
Flickan kom ifrån sin älsklings möte
Våren flyktar hastigt

Jean Sibelius skrev aldrig någon opera, trots att han länge såg sig som operatonsättare. Visserligen började han skissa på ett musikdramatiskt verk inspirerat av Kalevala, Veneen luominen, efter Wagnerianskt mönster – men tappade så småningom intresset och omvandlade materialet till orkestermusik: Lemminkäinen-sviten och Skogsnymfen. I gengäld kom han att bli en mycket flitig tonsättare av sånger och romanser.  Redan i slutet av sin studieperiod började Jean Sibelius komponera sånger, och han kom att ge ut totalt 109 sånger.

I arbetet med sångerna lade Jean Sibelius stor vikt både vid texternas innehåll och ordens rytm. Hans tidiga sångtonsättningar följer språkmelodin och versmåtten noggrant, ofta rapsodiskt gestaltade med dramatiskt uttryck. Nationalpoeten Johan Ludvig Runeberg förblev viktigast för honom, och bland de dikter han tonsatte på 1890-talet finns miniatyr-dramerna Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Våren flyktar hastigt  och Arioso. Alla tre sånger tecknar kärlekens flyktighet i hastigt skissade scener, där symboliskt laddade detaljer ur naturen får färgrik gestaltning av tonsättarens pensel. Sången Illalle (Till kvällen, 1898) är Sibelius tonsättning av vännen A V Forsman, och texten döljer en dubbelmening. Dikten är både kvällsstundens lovprisning och en friarsång som Forsman skrev till sin käresta Ilta (som betyder just ”kväll”) Bergroth. Sibelius orkestrerade sina sånger år 1914.

Text: Sofia Nyblom

År 1912 nämner Sibelius för första gången den femte symfonin i sin dagbok. Ett par år senare tycks han ha kommit en bit på väg i arbetet, och på hösten 1914 skriver han till gode vännen Axel Carpelan: ”Igen en djup dal. Men jag har redan skönjat berget som jag säkert kommer att bestiga […] Gud öppnar sin dörr för en stund och hans orkester spelar den femte symfonin.”

Drygt ett år senare var verket färdigt och det fick sitt uruppförande på Sibelius femtioårsdag, den 8 december 1915. Framförandet blev en succé, men Sibelius var inte nöjd med sin skapelse. En andra version fick premiär nästföljande år, men revideringarna fortsatte ända till 1919, då symfonin fick den utformning som vi känner i dag.

I den första versionen hade verket fyra satser, men i den slutliga versionen hade de krympt till tre, där scherzot fogats samman med den första satsen. Sibelius var överhuvudtaget ofta fundersam över symfonins form, och hans experimenterande skulle så småningom utmynna i den i en enda sats komponerade sjunde symfonin. Hans fjärde och femte symfonier tillkom under 1900-talsmodernismens intåg och genombrott, en period då många tonsättare betraktade den symfoniska formen som förlegad och sökte andra uttrycksformer.

Den femte symfonin inleds mystiskt och gåtfullt, med pukor och ett stigande ”signalmotiv” i hornen, som sedan ekar i träblåset, och enligt många musikvetare kan verkets alla följande centrala motiv härledas till dessa inledande takter. Andra satsen är stillsam och idyllisk till sin karaktär, med en dialog mellan pizzicaton i stråkar och träblås som skiftar i temperament. Satsen övergår utan uppehåll i finalen, och snart ljuder symfonins förmodligen mest berömda melodi – svantemat – i hornen.

Inspirationen till svantemat fick Sibelius under en promenad, då han fick se sexton svanar kretsa över himlen: ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet” skrev han i dagboken. Jämsides med denna magnifika melodi komponerade han ännu ett praktfullt motiv som spelas av träblåset. De två melodierna ger tillsammans med ett glimrande stråkskimmer en känsla av rymd och himmelsk atmosfär. Symfonin avslutas med sex storstilade ackord. En pampig avslutning på en mästerlig symfoni.

Text: Axel Lindhe

Få tonsättare har som Jean Sibelius kommit att symbolisera ett folks strävan efter att respekteras för den egna kulturen och identiteten. Men Sibelius musikaliska skapande bygger också en bro mellan senromantiken och den tidiga modernismen, genom ett komplext tonspråk som satt starka avtryck hos kommande generationer tonsättare fram till våra dagars minimalister, postserialister och spektraltonsättare. När Finland firar sitt 100-årsjubileum är soundtracket till stor del skrivet av Sibelius, i form av de klassikerstämplade symfonierna och hits som Valse triste och Tuonelas svan.

Tondikten Finlandia började sitt liv som en i sviten symfoniska tablåer, komponerade av Jean Sibelius 1899. Men när Helsingfors symfoniorkester skulle turnera till Världsutställningen i Paris år 1900 bröts denna sats loss och presenterades fristående under titeln La patrie (Fosterlandet) och belönades med publikens ovationer och pressens jubel. Sedan dess har Finlandia kommit att förknippas med finsk patriotism och kampen för självständighet. Finlandia öppnar med en hymnliknande svit ackord i bleckblåset och den ordlösa melodin förflyttas sedan till stråkar och träblås. Därefter sluter hela orkestern samman, anförd av en oemotståndlig, marschliknande appell hos bleckblås och slagverk som jagar framåt. Till sist återvänder hymnen i ljusa träblåsstämmor innan marschtemat för hela styrkan i hamn.

Text: Sofia Nyblom

Jean Sibelius

Född: 8 december 1865 i Tavestehus, Finland.

Död: 20 september 1957, Träskända, Finland.

Utbildning: Studier i violin och teori vid Helsingfors musikinstitut, kompositionsstudier i Berlin, därefter i Wien hos bland andra Karl Goldmark.

Verk: Sju ofta banbrytande symfonier plus vokalsymfonin Kullervo, mästerliga tondikter som Lemminkäinensviten, Pohjolas dotter eller Tapiola, lysande skådespelsmusik, stor sång- och pianoproduktion. Och såklart världshits som Valse triste och Finlandia.

Om filosofi: ”Kant nådde det mänskliga tänkandets yttersta gränser. Men vad visste han egentligen? Ingenting alls”.