Felix Mendelssohn var inte mer än 19 år när han skrev Meeresstille und glückliche Fahrt (Stilla hav och lycklig resa) 1828. Konsertouvertyren bygger på två dikter av Goethe, som var vida kända under samtiden, om en seglats som först är oroväckande lugn och sedan glädjefull. Den iskalla ängslan som första dikten väcker är inte självklar idag. Lugna vatten har betytt helt motsatta saker i olika tider. De har varit det optimala för skepp med motorer, men för små skepp i forna dar medförde lugna vatten mest möda och besvär. Sjömännen var då tvungna att dra fram årorna och kröka ryggarna, eller vänta och hoppas på att vinden skulle återvända. Den djupa tystnaden som härskar på havet i Goethes Meeresstille är alltså allt annat än välkommen, ”och sjömannen tittar ängsligt på den släta ytan som omger honom”, skriver Goethe. ”Ingen vind från något håll! Dödstyst stillhet!”

Beethoven skrev en kantat med samma namn som publicerades 1822, alltså sex år före Mendelssohns verk. Även kantaten är en tonsättning av Goethes två dikter och går i D-dur, men till skillnad från Beethoven skrev Mendelssohn ett rent instrumentalt stycke. Det gestaltar också hela resans förlopp i presens snarare än att bara återberätta två bilder ur den. Mendelssohn binder därmed  samman dikterna, och inkluderar både hur vinden tar form och hur ankomsten låter när den firas, istället för att utelämna dessa och hoppa mellan bilderna av det stilla havet och den lyckliga resan som Goethe och Beethoven gör.

Goethe var en av Mendelssohns viktigaste mentorer och supportrar. De träffades 1821 för första gången, då Goethe var 72 år och tonsättaren ynka 12 år. Mendelssohn gjorde dock intryck på den mycket äldre Goethe som ska ha sagt: ”Jag är din Saul och du är min David. När jag är ledsen så kom och muntra upp mig med ditt spel.” När Goethe fick höra att Mendelssohn hade tonsatt dikterna så skrev han i ett brev till honom: ”Segla väl i din musik, och hoppas dina resor alltid blir lika framgångsrika som den här!”

Meeresstille und glückliche Fahrt inleder med ett vackert adagio som representerar skeppet på oroväckande och vindstilla vatten.  Efter en kort flöjtpassage hörs dock vinden och vindinstrumenten. Livlig musik återger sedan våldsamma vågor och den glädjerika resan som till sist avslutas med fanfarer och en sista fröjdefull utandning.

Text: Mats Hansson

Kort om tonsättaren:

Felix Mendelssohn Bartholdy

Född: 3 februari 1809, Hamburg, Tyskland

Död: 4 november 1847, Leipzig, Tyskland

Verk i urval: Fem symfonier, 13 Stråksymfonier, Violinkonsert e-moll, uvertyren Hebriderna, oratorierna Paulus och Elias, Lieder ohne Worte, skådespelsmusiken till En midsommarnattsdröm med den kända bröllopsmarschen.

Den unga kompositören: Som 20-åring skickades Mendelssohn ut på en tvåårig bildningsresa i Europa. Med hjälp av goda rekommendationer, social begåvning och musik som gjorde succé hade han stor framgång – inte minst i London. I Paris däremot blev mottagandet svalt. Bland annat avfärdade Konservatorieorkestern Reformationssymfonin som ”skolastisk”.

En av de viktigaste inspirationskällorna till Golden Dances of the Pharaohs (2009) var Tutankhamons gyllene mask. Den pryder omslaget till en bok om Egypten som Victoria Borisova-Ollas fick med sig från en resa till landet. ”I det här fallet hade jag en tanke på att använda Tutankhamons gyllene mask som en snygg visuell bakgrund för ett orkesterstycke”, säger tonsättaren. ”När Martin Fröst vände sig till mig verkade det vara ett perfekt tillfälle att vända sig till dansande faraoner!” Martin Fröst hörde av sig om en konsert för klarinett som Kungliga filharmonikerna beställde och ville få specialskrivet till honom. Fröst passade också på att uttrycka sitt ovanliga önskemål om att själv få dansa under stycket, som lämpligt nog kom att handla om just dans.

Ännu en inspirationskälla till verket hittade Borisova-Ollas i den grekiske historikern Herodotos beskrivningar från 400-talet f Kr av det antika Egypten. Klarinettkonserten inleder med ett citat från Herodotos. Martin Fröst läser upp en kort inledningstext i högtalarna om det gåtfulla Egypten: ”Jag skall uppehålla mig vid ämnet speciellt eftersom det inte någon annanstans finns så många fantastiska ting – av obeskrivlig storhet.” Fröst berättar i inledningen om den förlorade kulturen men också om att vi inte vet hur musiken lät. Vi känner till kvarlevorna efter det mäktiga Egypten men inte deras ljud. Hur lät musiken och deras danser? Victoria Borisova-Ollas säger: ”Vad vi vet är att musiken var rytmisk och att dansen var ett betydande inslag i en värld fylld av ritualer med människor som förberedde sig för nästa liv redan under det pågående.” Vi vet att flöjterna som man spelade på kunde producera skalor av fem heltoner, och att det fanns primitiva harpor, samt brons- och silvertrumpeter. Slagverksinstrumenten kan också ha liknat dem som vi använder idag. ”Svårigheterna ligger bara i att vi ju inte vet något exakt om just den tidens musik”, säger Borisova-Ollas. ”Allt är bara rena gissningar!”

Golden Dances of the Pharaohs gestaltar därför ljuddrömmar ur det antika Egypten snarare än att återge hur musiken faktiskt lät. Klarinettstämman har fått en sällsynt rytmisk profil och Martin Fröst får chansen att lyfta fram de mest förtrollande nyanserna som bara klarinetten förmår. Det är en stilfull men också ödesdiger vision om ökenlandskapens gyllene danser som framträder i det magiska och virtuosa stycket.

Text: Mats Hansson

Kort om tonsättaren:

Victoria Borisova-Ollas

Född: 21 december 1969 i Vladivostok, Ryssland

Verk: Symfoniska verk som Wings of the Wind och Symfoni nr 1: The Triumph of Heaven,  musikdramatik, till exempel The Ground Beneath Her Feet, klarinettkonserten Golden Dances of the Pharaohs.

Om att skriva körmusik: När hon som barn studerade musik i dåvarande Sovjet fick Borisova-Ollas en stadig grund att bygga sitt framtida konstnärskap på. Undervisningen var sträng men gedigen och hon lärde sig tidigt börja komponera preludier, variationer och kortare stycken i sonatform. Att eleverna också uppmuntrades till att skriva patriotiska körstycken i sovjetisk anda resulterade hos Borisova-Ollas däremot i ett ihållande motstånd mot att skriva körmusik.

I Dantes diktverk Den gudomliga komedin från 1321 vandrar han själv genom helvetet, skärselden och paradiset. I helvetet möter han syndare som är dömda att lida i oändlighet för sina brott i livet. I den femte sången möter Dante de som lider helvetets kval för sina kärlekssynder. Bland dem finns de lustfyllda själarna Francesca och Paolo som, efter att de läst en kärleksbok tillsammans, dras oemotståndligt till varandra. Francesca var dessvärre redan gift med Paolos äldre bror, och när brodern senare upptäcker de älskande tillsammans så dödar han dem.

Under sommaren 1876 led Tjajkovskij av depression och befann sig då i Schweiz. Pjotrs bror Modest skrev till honom med olika idéer och förslag, bland annat just historien om Francesca och Paolo, för att inspirera honom till att komponera. Tjajkovskij hade sedan tidigare planer på att skriva en opera över just det temat. Han läste återigen Dantes berättelse om Francesca och bestämde sig för att skriva en symfonisk fantasi i stället.

Efter ett besök i Bayreuth för att recensera Wagners Nibelungens ring började han skriva på Francesca da Rimini, och verket var klart på bara några veckor. Speciellt i inledningen av verket kan man skönja Wagnerska influenser, vilket Tjajkovskij själv medgav motvilligt eftersom han egentligen inte var speciellt imponerad av Wagners musik.

”I som här inträden, låten hoppet fara” lyder enligt Dante budskapet över porten till helvetets ingång, och med samma känsla inleder Tjajkovskij sin tredelade, dramatiska fantasi. Verket är nästan lika innehållsrikt som en hel opera och bygger till stor del på starka kontraster. Det subtila användandet av tritonusintervallet, ”djävulsintervallet”, de fragmentariska virvelvindarna och känslan av ödesmättad förtvivlan i inledningen och avslutningen, men också det vackra skildrandet av parets kärlekslycka i mittendelen, visar att Tjajkovskij är en mästare i användningen av musikaliska teman.

Text: Nina Sandell